Dånande vågor, skrikande lungor och zombie run

Här är Cecilia Jessens race report från XTERRA World Championships på Maui. Den handlar om dånande vågor, skrikande lungor, zombie run, trötthet och glädje.

Tävlingsmorgon

Steg upp kl 06.00 och det kändes som Julaftons morgon. Shit vilken häftig dag att se fram emot! Solen och sköldpaddorna var redan uppe. Tankade kroppen med energi och "Töm Task och Tarm" visade sig inte vara några problem...

En timme senare rullade vi (jag, Juan och Sandra) iväg på cyklarna till tävlingsplatsen - KAPALUA Golf Resort, för att checka in i växlingsområdet. Allting flöt på enligt rutin. I god tid tog vi oss ner till stranden för att se över simbanan. Det visade sig vara väldigt starka strömmar och stora vågor idag - Gulp! Inget finlir här inte! Jaja, ingen återvändo, lika för alla, eller hur?!

Dags för start

Kl 09.00 startade proffsen, därefter startade vi i Age-group i olika heat. Arrangören hade bara ungefärliga tider då de ville släppa iväg oss när det var mindre inkommande vågor. "PANG!" och där gick starten för herrarna. Och nästan ingen kom framåt. Grabbarna började sköljas tillbaka upp mot stranden istället. Ett nervöst skratt spred sig på stranden.

Simning 1500m

"PANG!" Framåt! Dags för mig och damerna att kriga! Efter 10m kom första stora våg, dök igenom den, tappade simglasögonen men fick snabbt på dem igen. Och vilken katastrofalt dålig simning jag sedan gjorde. Usch, var helt ur kurs flera gånger, for hit och dit. Vid första boj att runda var det kö och trångt. Upptäckte i ren panik att jag hade klamrat mig fast på en killes rygg och faktiskt höll på att sänka honom...ajdå - förlåt! Dags att armbåga sig vidare. Började känna mig sjösjuk i vågorna, Åå vad jag såg fram emot att komma upp på land.

Uppstigningen närmade sig och jag fick en jäkla skjuts av en våg, "bodysurfade" och ser att det står en person nedanför mig (?!), sedan hörs ett jäkla DÅN och jag slår runt, vatten överallt och jag vet varken upp eller ner. Både badmössan och simglasögonen for av, men skitsamma, nu ville jag bara hoppa på cykeln.

Cykling 30km

Det var en hel del kö i början av cyklingen. Mycket folk som skulle samsas på en och samma stig. De första 20 minuterna gick inte särskilt fort men samtidigt gjorde det inte så mycket. Passade på att äta gel och dricka. Sedan slog tanken mig - är det jag själv eller cyklisten framför mig som bestämmer takten? Hm, jag kan nog köra lite snabbare. Och då började jag att köra om.

Sedan hittade jag mitt flyt. I de många uppförsbackarna undrade jag vem fasiken det var som lät så mycket? Men det var bara jag själv som körde så att lungorna skrek.

Cyklingen var fruktansvärt jobbig och samtidigt fantastiskt fin. Tror att vi körde platt i max 200 meter. I övrigt var det klättring uppför eller downhill. Jag fegade lite i utförskörningarna, tänkte på vad min goda vän Johan sagt - "Kötta Cissi!" - och jag försökte verkligen. Men att bränna på utför är något jag behöver träna på.

Löpning 10km

Plötsligt var jag nere vid golfbanorna igen, dags att växla ut på löpningen. Det kändes oväntat bra i benen. På cyklingen var jag relativt sett ganska långsam men på löpningen sprang jag äntligen om folk och det gav extra energi. Löpning var oxå häftig; kuperad och gick bokstavligt talat över stock och sten.

Sista delen bestod av strandlöpning och där antog jag någon form av stil "zombie run". Men framåt gick det och den efterlängtade mållinjen var äntligen där! YES! I did it!

Avslutning

I mål på tiden 3 h 54 min och en 8:e plats. Jag trodde att jag skulle vara överlycklig när jag passerade mål, istället kände jag mig faktiskt tom. All trötthet från årets tävlingssäsong kom direkt över mig och jag lade mig helt sonika raklång ner på marken. Glädjen har istället kommit i efterhand.

Nu en dryg vecka senare när jag tänker tillbaka på Xterra så blir jag tänd igen! Vilken häftig form av triathlon! Nu njuter jag av äventyret. Men det får nog gå ytterligare en vecka av vila innan jag vill börja tänka på nästa års tävlingssäsong.

Se även Team Snabbares blogg