Snart har jag jobbat som simcoach på heltid i tio år, skriver här Team Snabbares simcoach Ulf Hausmann. Då och då reflekterar jag över varför jag gör det och om jag fortfarande älskar mitt jobb.
Det finns så klart dagar där det går emot och då det inte händer något speciellt. En viss rutin med andra ord. Och det måste ju var så. Livet består inte bara av höjdpunkter utan konsten är att ha ett bra vardagsliv.
Och jobbet är ju en stor del av livet. Att vara nöjd med jobbet, att jag inte förväntar mig mirakel varje dag, att se de små sakerna som ger glädje, att jag utvecklas och lär mig har varit mitt motto.
Jag är otrolig tacksam för att jag har en passion och att jag kan jobba med den. När jag började jobba heltid som simcoach var jag inte säker på om jag fortfarande skulle gilla det efter några år.
Att stå på bassängkanten och prata om samma saker hela tiden kan ju bli lite tråkigt tänkte jag. Men så är det ju i alla jobb. Det beror på hur mycket man själv kan styra hur mycket utrymme som finns att variera, experimentera och göra annorlunda. Att utvecklas helt enkelt.
Ulf Hausmann längst till höger, här i Sivota, dit vi åker på simresa i höst igen, tillsammans med simcoachkollegerna Ulf Hansen och Pål Török, samt Ida Bergfeldt.
Som egen företagare och fristående simcoach har jag ju helt fria händer. Önskar bara att jag hade en egen simbassäng så klart. Ibland har jag ingen energi att tänka nytt varje dag vilket ju knappast går. Och då är det skönt att det finns etablerade rutiner som fungerar och är basen i vardagslivet som simcoach.
När jag började för tio år sedan var jag mer fokuserad på själva simningen. Att utveckla min kompetens som simcoach. Jag ville att folk skulle tycka att den där Hausmann kan något om simning.
Ju mer tid som har gått, desto mer har jag insett att simningen är fundamentet i mitt jobb. Den är stabil och solid. Arkitekturen eller huset med alla utsmyckningar är alla människor jag träffar.
Vad de har för mål, hur denlär sig och hur lätt eller svårt de har för sig att förbättra sin simteknik. Att följa mina adepter under en period och se hur de utvecklas och vad de klarar av.
Det är mycket roligt och givande. Och det är det som gör att det aldrig blir tråkigt. Det händer något nytt hela tiden. Varje tillfälle är unikt. Alla lär och beter sig olika.
Jag träffar människor med helt olika bakgrund. Prestationsorienterade, prestationsförnekare, triathlonproffs, unga, medelålder, äldre, rika, inte så rika och den vanliga hederliga medelklassen, överpresterare, svårt att lära sig människan, lätt att lära sig människan, målfokuserade, helt ofokuserade, må bra människan och många fler.
Det är ett stort spann och alla har det gemensamt att de vill bli bättre på simning och att simningen betyder något i deras liv. Det är det som håller mig i gång. Så jag tror att jag fortsätter ett tag till som simcoach!
Kommentera
Kommentarer måste godkännas innan de syns.
