Hur går det till i huvudet när jag som simcoach simmar själv och tävlar i bassängsimning? Gör jag det som jag själv delar med mig som coach? Jag vill gärna ge er lite insyn i vad som pågår i mitt huvud på själva tävlingsdagen, skriver här Team Snabbares head coach i simning, Ulf Hausmann.
Det är många tankar och stridigheter som uppstår i hjärnan. Det handlar om att styra tankarna och känslorna i den riktning som gör att jag väljer de aktioner som gynnar utförandet i själva tävlingen. Att göra känslor och tankar till hanterbara konkreta aktioner, helt enkelt. Du kommer att se att det är delvis kaos och förvirring som pågår i hjärnan.
Vaknar kl 7.00 på morgonen. Mitt race är 200 m frisim på Masters VM som ska gå ca kl 12.00. Om allt går bra borde jag kunna slå svenskt och nordiskt rekord. Totalplaceringen vet jag inte och den råder jag inte över så jag fokuserar på en tid under 2:10. Den inre dialogen kan låta så här:
Frukost nu runt 8 tiden, ät ordentligt! Hur är det med lunch? Bestämmer mig för att inte äta innan loppet. Sista måltiden ca 3 timmar innan, så frukost och sedan något litet ca en timme innan loppet, 30 min är inte bra har jag läst då blir man seg. Däremot bra att ta en gel eller något liknande ca 5 -10 min precis innan racet. Har jag något? Rotar i väskan och hittar en banan och en Snickers. Check.
Kommer till simanläggningen runt kl 9:30. Kollar först läget och tar in stämningen, hittar omklädningsrum, insimbassäng och viktigt, toaletten. 2,5 h kvar till start. Hoppas på att det inte är för lång tid, simhallsmiljön kan dränera en på energi så jag skärmar av mig, på med hörlurar, sätter mig i ett hörn och blundar. Visualiserar loppet: Ser mig gå upp på pallen och dyka i och simmar men efter en kort stund kommer någon tanke om jag har mina badbyxor med mig, visst har jag det, viftar bort tanken men tappade fokus på min visualisering. Så håller jag på ett tag tills jag hittar bra fokus. Dags för uppvärmning nu. Ska tajma bättre den här gången så att uppvärmningen slutar ca 20 min innan loppet går, annars avtar effekten av uppvärmningen om det är för lång tid emellan. Börjar sträcka på mig, viftar med armarna och kör några övningar med mitt gummiband. Det är som en snuttefilt, ger trygghet, bra rutin. Rutiner är bra, faktiskt det bästa, man behöver inte tänka, att tänka tar energi, och energi behöver jag på loppet. Påminner mig om att sluta tänka och köra på min uppvärmningsrutin. Inte lätt, tankar kommer om jag hade kollat rätt vilket heat och vilken bana jag simmar, tar fram mobilen och kollar igen. Stämmer bra, mindes rätt. Äter min Snickers och en halv banan.
Hoppar i vattnet, 1,5 h kvar till start. Jag har samma set hela tiden som jag värmer upp, också en bra rutin, det känns skönt, börjar alltid superlugnt, sedan en liten lättare serie, sedan hypoxy, sedan fartökningar, sedan något lugnt. Vilken bana ska jag simma in, fullt i bassängen. Alltid bra att simma på den som jag sedan ska tävla i, även om det är i en annan bassäng. Jag kör min warm up, känns så där. Tankar dyker upp om hur det nu ska gå, ska jag skruva ned förväntningar? Nej, viftar bort det. Jag har en metod att göra det, swipar bort tanken som på mobilen eller en skylt med stora STOP bokstäver dyker upp i mitt huvud. Jag påminner mig om att jag har tränat bra, att jag gör det här för att det är roligt, för att utvecklas oavsett resultat. Så jag plockar fram alla framgångar och lyckade lopp samt situationer i livet där jag vände något negativt till något positivt. Min triathletkompis sa att det inte alltid behöver kännas bra för att det ska gå bra. Påminner mig om det. Känner mig lugnare och lugnare ju mer jag simmar. Det ger mig trygghet.
Upp ur bassängen, på toa, sedan på med tävlingsbadbyxor. Det tar tid. Ca 30 min kvar till start. Blir nervös men det känns ändå ok. Påminner mig om att jag snart får raca, att jag brukar vara bra på när det gäller, att jag har tränat bra, att jag har en plan. Planen är att öppna relativt lugnt. I stället för att säga att jag INTE ska överpaca säger jag till mig att jag ska hålla igen i början. Hjärnan fattar inte ordet INTE så fokuserar jag på det jag ska göra vilket hjärnan fattar. Delar upp 200 m i 4x50 m och har som taktik att öka varje 50m lite grann. Tekniken då, jag har jobbat med den rätt mycket med egen coach. Plockar fram några nyckelord. Hm, det är för mycket att tänka. Man ska ju inte tänka när man kör lopp, det tar energi och har motsatt effekt. Ska jag släppa allt då? Vill åtminstone ha något med mig. Bestämmer mig för bra streamline efter start och vändningar samt ett mantra – tryck rakt bak. Betyder att jag ska dra och trycka rakt bak under vattnet, inget viftande åt sidan. Känns bra, är laddat men inte övertaggad. Kollar igen på skärmen när mitt heat går samt min bana. Allt stämmer. Går in i call rum, där man placeras enligt varje heat på stolar motsvarande sin bana (de närmaste fem heaten). Tar med banan och vatten. Räknar hur lång tid som är kvar: fem heat gånger två minuter per heat. Ok, ca 10 min. Äter lite banan och dricker vatten. Det får räcka. Sätter mig och försöker hitta lugnet, vet att det går bäst genom andningen så jag andas djupa och långa andetag. Påminner mig igen att köra mitt race, oavsett hur de andra kör. Killen bredvid mig är snabbare enligt anmälningstiden – för snabb. Så jag vet att han kommer ligga lite före. Håll dig till planen nu och bara kör och ge det du har i dig. Känns bra. Ser fram emot starten nu.
Dags för inmarsch nu och jag går till min bana. Hittar snävt fokus, bara jag och min bana, musiken och speakern hör jag inte ens, säger till mig själv: kör nu och var avslappnad. Oavsett hur det går är det ett privilegium att jag kan hålla på med sådant här. Är också stolt över att jag vågar göra det – att möta det här ögonblicket. Känner en bra balans av anspänning och avslappning. Plötsligt dyker tanken upp att jag kan få kramp – brukar ibland få det direkt efter starten. Viftar bort det med min STOP skylt och lyckas med det. Upp på pallen nu. Nu kör jag!
Starten går, bra reaktion från pallen, glider bra i streamline. Första 50 m går alltid av sig självt, mycket adrenalin i kroppen så ansträngningen märks inte. Jag tvingar mig att hålla igen, det känns alltid lätt men det straffar sig mot slutet om man överpacar . Säger till mig: håll igen, håll igen. Killen bredvid drar inte mycket ifrån så det känns bra, en referens är bra men jag låter mig inte styras av andra. Första vändningen, den går bra, bra streamline igen. Håller fortfarande igen men kommer in i loppet, börjar bli lite jobbigt och mjölksyran kommer. Säger till mig att jag är bra på att hantera mjölksyra så länge jag inte kör för hårt. Andra vändningen, den gick också bra men luften börjar ta slut, orkar inte kicka under vattnet, glider bara men det är ok, hade bestämt mig för det redan innan. Den tredje fjärdedelen av ett lopp är alltid jobbigast. Nu gäller det att hålla ihop, tryck bakåt, tryck bakåt! Det börjar göra ont men jag håller farten, killen bredvid ligger fortfarande bara lite före. Sista vändningen nu, den blev ok men inte superbra så nu är det bara att kämpa på, kommer lite närmare killen bredvid men lyckas inte komma ikapp. Mjölksyran känns men målet närmar sig, föreställer mig att en magnet drar mig närmare väggen. Målgång nu, öka, öka! Här tappar många som bara glider in. Känns bra att nudda väggen och att komma i mål. Kollar på tiden och ser att det är snabbare än vad jag hade räknat med, 2:07 för den som har koll på sådant. Därefter kollar jag placeringen, den är inte det viktigaste. Ändå är jag nyfiken och jag vill hamna långt fram. Topp tio hade jag först tänkt som mål, kom sexa med nordiskt rekord så jag är riktigt nöjd. Lämnar bassängen och njuter känslan av att har kört ett riktigt bra lopp och gett allt och disponerat loppet som jag planerade.
Att tävla är inte bara den fysiska utmaningen. Det är lika mycket en psykisk påfrestning och övning. Det sitter i huvudet helt enkelt, brukar man säga. Det låter så trivialt men det är så sant också. I just sådana situationer utsätter du dig för något mycket ovanligt och sällsynt. Du befinner dig i ett mycket extremt och utsatt läge. Det är en viktig och så klart delvis jobbig prövning. Du kommer ditt sanna jag närmare. Bara så vet du vad som pågår i din kropp och ditt psyke. Du upptäcker dig själv innerst inne, ditt nakna och inre jag.
Det är bortom den du annars behöver vara i olika situationer i vardagslivet, på jobbet eller i familjen. Där är vi oftast tvungna att spela en roll och den rollen krockar ibland för mycket med ditt inre jag. Lite krock och konfrontation är alltid bra men krockar det för mycket så mår du inte bra i längden. En tävling för dig närmare ditt inre jag. Det handlar om hur du låter tankar och känslor styra dina aktioner åt rätt håll.
Det är den upptäckten som kan vara mycket mer givande än själva resultatet. Resultatet är inte oviktigt, det är det som styr dina tankar och känslor. Man kan säga att resultatet som kalla fakta, t ex placeringen eller tiden, behövs för att hjärnan kan sätta igång och tolka det i form av känslor och tankar.
Och sedan kommer det viktigaste: Låt känslor och tankar komma och gå, lägg ingen värdering, acceptera dem och låt dem passera. Ibland positiva, ibland negativa, varken det ena eller det andra består i all evighet. Nyckeln heter acceptans. En tävling är en utmärkt övning.
Kommentera
Kommentarer måste godkännas innan de syns.
