2023 oktober 12
Pål Török och Christoffer Wikman under en cykelresa till Fuerteventura.
ZWDL ASFALT tävlar i Zwift Racing League varje vecka, som ett av flera lag från Zwift Deluxe by Team Snabbare. Här intervjuar lagkaptenen Pål Török lagets stjärna Christoffer "Stoffe" Wikman apropå att han i tisdags, som relativ tungviktare lyckades skrapa ihop rekordbra 115 poäng på den kuperade banan, innehållande tre backar på 2-3 km var (på i o f s inte superbranta 2,1-3,5%, vilket gjorde det möjligt om än extremt svårt). Stoffe vann bland annat alla tre FTS:erna (snabbast i segmentet) i backarna, trots sina 90 kg. Så här gjorde han.
Vilka förberedelser gjorde du innan senaste loppet (Temples and Towers, race 5 av 6, som gick 10 okt, i denna säsong av ZRL)?
Jag har en checklista som jag bockar av inför varje race. Sen kan jag lägga ned olika mycket tid och energi på respektive del i checklistan, beroende på hur väl jag känner till banan sen tidigare, vilken typ av race det är (scratch, poäng, lagtempo osv.) och, framför allt, hur motiverad jag är.
Checklistan i korthet:
Vilken taktik hade du inför loppet?
Då det här loppet var ett poängrace med FTS- och FAL-poäng på tre olika segment, så var målet att ta så många poäng som möjligt till laget utifrån mina egna förutsättningar. Jag är ju en sprinter, som är tung och muskulös för min längd - ca 90 kg på 174 cm – och kan trycka höga absoluta watt, under en begränsad tid. Så poängrace är, för mig, som att stjäla godis från ett barn, normalt sett, om segmenten är platta och inte alltför långa. Och då pratar vi max 30 sekunder.
Men nu var segmenten ca 3-7 minuter långa, och dessutom uppför... Så hur skulle jag göra för att ta poäng på en bana som jag i vanliga fall inte borde ta poäng på?
De tre segmenten kom i stigande ordning, med det kortaste först och det längsta sist, och även lutningen ökade med längden.
På träningsracet så kunde jag gå med tätklungan de första två stigningarna, men fick släppa i den tredje och tappade en minut uppför (dock utan att köra slut på mig), och fick i stället köra med en jagande grupp och spurta om en 13:e plats.
Så taktiken var att köra så hårt jag bara kunde på det första segmentet, och förhoppningsvis ta några poäng i mitten av resultatlistan, och sen bara försöka följa med tätklungan så länge som möjligt, och köra så energisnålt jag bara kan, vilket har visat sig att jag är väldigt bra på. I bästa fall så skulle jag vara med över krönet på sista stigningen, och då kan det bli något riktigt bra då avslutningen passar mig perfekt. Men så måste jag ju göra arbetet för att ta mig dit också. Har jag fått slita för mycket längs vägen så kan i stort sett vem som helst ta mig i spurten ändå.
Och nu kommer en liten twist på det hela. Den sista och längsta stigningen var på “utmanande underlag”, och där har en “gravel bike” en klar fördel mot en vanlig “road bike”. Precis som i verkligheten. Så den stora frågan var om man skulle köra på samma cykel hela racet, eller byta till en gravel bike inför sista stigningen och sen byta tillbaka igen. Man ska veta att det är mycket som kan gå fel vid bytet, och det kan sluta med att man förlorar mer tid än man tjänar.
På träningsracet var det ingen i täten som bytte cykel. Och överallt jag läste på om banan, så var konsensus att det i bästa fall gick på ett ut. Så jag bestämde mig för att köra på min Tron (Zwift Concept).
Men efter input från en annan lagmedlem i ZWDL så började jag tveka lite. och i allra sista stund (under uppvärmningen inför racet) så bestämde jag mig för att genomföra ett eget test uppför den sista stigningen (Temple KOM) och jämföra Tron mot en gravel på en bestämd watt och sen jämföra tiden.
Det visade sig att graveln var hela 11% snabbare, vilket skulle motsvara runt 50 s för mig,
Så just där och då, med mindre än tio minuter kvar till start, bestämde jag mig för att chansa och göra ett byte.
Jag hann göra två provbyten, som båda var riktigt dåliga, innan det var dags att checka in i startfållan.
Hur lyckades du genomföra och vid behov anpassa taktiken under loppets gång?
Det började väldigt bra. Starten, som ofta körs med en extremt hög intensitet, liknade rena Eriksgatan. Ingen hets alls. Och det gynnar ju bara mig, då kan jag oftast trycka mer watt på segmentet relativt alla andra.
Men även om det är bra att ha en taktik inför start, så behöver man vara lyhörd på hur klungan beter sig under loppets gång och vara beredd på att ta spontana beslut i stunden.
Och nu körde klungan relativt lugnt, och jag upplevde ingen tydlig fartökning inför det första segmentet. Så jag släppte klungan lite diskret och skapade ca 50-60 meter lucka, för att sen accelerera och starta segmentet några sekunder efter klungan men med högre fart, och därefter spurta ikapp klungan och jobba mig framåt och sen försöka öka i slutet. Om jag bara såg till att vara långt fram så skulle jag kunna ta en del FTS-poäng och även några FAL-poäng.
Och den taktiken gick ju hem, kan man lugnt säga. Jag hade snabbaste tid och var dessutom 2:a över linjen.
Jag körde inte riktigt på max, men väldigt nära, så det blev en rejäl pulsökning och en hel del laktat i låren. Som tur var så var alla andra också trötta så farten normaliserades till ett väldigt behagligt tempo ända fram till nästa segment. Jag kunde återhämta mig bra under transportsträckan, så jag bestämde mig för att köra samma taktik igen.
Den här gången fick jag sällskap av en annan, som också släppte, så det blev en tävling i vem som vågade släppa mest. Det visade sig vara jag. Sen fick vi till ett, av en slump, rätt bra samarbete och kunde köra ikapp klungan ganska enkelt. Men sen fick jag slita ordentligt och jag var riktigt stum över linjen. Men ännu en gång fungerade taktiken perfekt. Snabbaste tid och tvåa över linjen igen.
Nu var det “bara” sista stigningen kvar. Men bara 2,2 km transport däremellan, så inte mycket tid till återhämtning.
Och så var det dags att förbereda sig för cykelbytet. Jag hade redan bestämt mig för att göra bytet, oavsett. Frågan var hur många andra som skulle byta? INGEN, visade det sig. Jag var alltså den ende som bytte till gravel, i alla fall i tätklungan på 23 pers. Taktiken var att ligga längst fram, gärna en bit framför klungan, innan bytet, för att tappa så lite tid som möjligt. Men jag råkade komma åt tangentbordet av misstag och och öppnade menyn, vilket gjorde att jag stannade till och tappade några värdefulla sekunder som jag fick täppa igen. Så när jag väl var ikapp klungan så startade segmentet, och jag var sist istället för först
Och bytet gick såklart åt helvete (ca 16 s) och vips så var jag 14 s efter klungan. Men jag kände ändå en viss trygghet i att jag visste hur mycket snabbare graveln var. Men det var fortfarande svårt att inte bli stressad över tidsavståndet.
Så jag körde riktigt hårt. Jag tror banne mig att jag kramade ur varenda watt jag hade just där och då. Det var lite av en chansning som höll ända upp. Och inte bara det, jag lyckades få snabbast tid även här, och en stabil 9:e plats över linjen. Helt ofattbart. Men det hade aldrig gått vägen utan gravel bike. Så det var verkligen en taktikvändning i allra sista stund som gav full utdelning.
Men racet var inte slut ännu. Väl uppe på toppen så saktade klungan ned en aning, då folk var trötta och försökte få en stunds återhämtning. Men jag hade ju fortfarande ett cykelbyte kvar att göra, så jag fick fortsätta att trycka på för att få upp farten och kunna supertucka, och bygga upp ett så stort avstånd som möjligt inför cykelbytet vid foten av backen.
Den här gången gick cykelbytet inte som förra gången. Det gick ännu sämre. Ca 22 sekunder, och försprånget jag lyckats bygga upp försvann snabbt och växte lika snabbt till samma avstånd igen, fast på fel sida av klungan. Så det var bara att börja jaga.
Som tur var så körde jag ikapp två eftersläntare som anslöt och hjälpte till att täppa luckan. Så nu var det bara att försöka köra smart och ligga på rygg tills det var dags för klungspurt.
Men så kom en liten miss ett par km före mål. Ett 600 m långt avsnitt med gravelunderlag, som jag inte tyckte var värt att skriva upp i noteringarna. Och där var det ett par stycken som gjorde ett oväntat och ordentligt ryck för att gå loss. Så där fick jag trycka på ordentligt för att täppa till luckan, med bara en km kvar till mål, och med riktigt stumma ben...
Christoffer Wikman klädd för ännu snabbare cyklar. Han gillar fart, helt enkelt.
Hur gick det?
En lång nedförskörning följt av en platt avslutning är ju i vanliga fall som skräddarsydd för mig, och en sån klungspurt är så gott som avgjord i förväg till min fördel.
Men när man är helt jävla slut så blir det lätt så att man inte fattar de mest smarta och taktiska besluten. Jag avancerade alldeles för tidigt och hann inte falla tillbaka igen, så jag fick dra igång spurten från en taktiskt dålig position. Och draft-powerup:en jag hade sparat, kunde jag bara nyttja i några sekunder.
Och så riktigt stumma ben på det, så det var inga imponerande watt som gick ut i pedalerna direkt. Så givetvis blev jag passerad precis före mållinjen med futtiga 21 tusendelar...
Men efter en titt på zwiftpower så var det inget att diskutera, jag blev slagen av en betydligt starkare cyklist helt enkelt.
Resultat totalt:
Är du nöjd?
Det här rankar jag som ett av mina bästa Zwift-race någonsin, tack vare banprofilen som verkligen inte gynnar mig. Rent wattmässigt så var det inget märkvärdigt. Men prestationen ligger i var jag lade ner dessa watt och när. Bortsett från några tekniska misstag så körde jag riktigt bra taktiskt.
Snabbast på alla segment och tvåa i mål med ett snitt på 3,19 w/kg (!). De övriga i tätklungan (2:a-12:e) hade 3,4 - 3,8 w/kg.
Så ja, jag är riktigt nöjd.
Men visst hade det suttit fint med en seger...
---
Nästa vecka är det sista tävlingen i denna den första rundan av Zwift Racing League (ZRL), världens största serie för e-cykling. Då blir det lagtempo för alla sex ZWDL-lag. Nästa runda av ZRL pågår 14 nov - 18 dec 2023. Är du intresserad av att träna och tävla med oss, så läs mer hur du gör här.
Kommentarer måste godkännas innan de syns.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev för nyheter inom träning och träningsresor.
© 2024 Team Snabbare.
POS and Ecommerce by Shopify