Nu har det gått nästan två veckor sedan Masters-VM i Singapore, och jag är tillbaka hemma i vardagslivet . Minnena sitter kvar, det kan ingen ta - förutom Alzheimer. Men det dröjer förhoppningsvis länge. Ändå, man vet aldrig hur livet svänger. Därför är det bra att få ut så mycket som möjligt här och nu.
Lite skämtsamt så klart men sådana tanka snurrar faktiskt. Kommer jag bli skadad, får jag en sjukdom, eller klamrar jag mig fast vid något som jag har svårt att släppa? Behöver jag bevisa något, gör jag det för mig själv? Hade jag varit lika nöjd om det inte hade gått så bra?
Tävlingen gick mycket bra, med två 6:e platser och två nordiska rekord i min åldersklass 50-54. Det är det som ni som följer mig ser och läser och kan relatera till. För mig är placering och rekord en bonus. Mycket roligt så klart, men egentligen struntar jag i det.
Jag tar bonusen men världen skulle inte rasa ihop för mig om jag inte hade fått denna bonus.
Vad är då viktigare? Jag vill simma på en viss tid. Det är ju det enda jag kan kontrollera själv. Då är jag väl ändå ganska prestationsinriktad? Man säger ju mer och mer att man ska släppa prestationskraven och ha kul i livet för att må bra. Är jag då en stressad medelålders man som behöver bevisa något för mig själv?
Nja, jag har fått några insikter de senaste åren och kommer säkert att få fler insikter framöver. Jag trivs med livet och hur jag lever. Nyckelordet är för mig ”balans”. För mig är det skönt att inte behöver tävla om allt jämt (inte bara inom idrotten).
Jag väljer när jag vill, och inte när andra tycker att jag borde. Ibland vill jag släppa allt och ibland vill jag göra det. Det ger mig en riktning, det blir ett mål, en väg att följa, en utmaning, ett test. Det leder till nya erfarenheter och utveckling.
Inom idrottspsykologin skiljer man mellan tre olika typer av mål: resultatmål, prestationsmål och processmål. Att ha få resultatmål (det går även utan), några fler prestationsmål och många processmål är en salig blandning för att lyckas och må bra i livet.
Jag ser tyvärr många som satsar enbart på resultat och bedömer sig själva efter det. Då blir det lätt att du blir missnöjd. Det är ju 50/50. Jag ger ett exempel hur det går snett i mina ögon.
Inom Masters simning och Age group triathlon tävlar man i sin åldersklass. De flesta av er är bekanta med det (tex 40-44, 44-49, 50-54, osv). Själva indelningen är vettig för att över huvud taget kunna erbjuda ett koncept för oss gamlingar att tävla i. Ingen kritik mot det.
Nu hör jag ibland: ”Jag ska inte tävla i år för då är jag äldst i min åldersklass. Jag har ingen chans, det finns två galna och säkert dopade amerikaner och en ryss som är mycket snabbare men nästa år går jag upp en åldersklass och den andra är kvar i den lägre åldersklassen då har jag en chans att stå på pallen.”
Vad är det för argument? Är du plötsligt en annan människa bara för att det har gått ett år? Är din prestation mer värd beroende på var du hamnar i din åldersklass? Ett sådant tankesätt leder lätt till missnöje och visar att resultatmål kan förstöra mer än vad de tillför.
Tack och lov är stämningen inte alls så på Masters tävlingar. De flesta hejar på och uppmuntrar varandra. Riktigt rolig gemenskap. Det känns som att världsfreden är möjlig när man träffar folk från alla möjliga länder, snackar och simmar.
Mest imponerad är jag av de riktig gamla. När 90 åringar simmar blir jag tårögd och fattar att min tid, placering och prestation verkligen är en bonus. Det viktigaste är att hålla på med sin passion och att aldrig ge upp.
Så mitt mål är att köra sådana tävlingar så högt upp i åldern det bara går. Simningen är skonsamt och rätt få skador inträffar, så vad väntar du på? Simning är oslagbar!
Häng med till Nordiska Mästerskap i Tallinn, 10-11 oktober. Kanske är kamratfesten det viktigaste eller 50 bröstsim. Det spelar ingen roll. Att våga delta är det som räknas mest.
Kommentera
Kommentarer måste godkännas innan de syns.
