Som att springa på månen

Först de dåliga nyheterna: Maskinerna vi pratar om är väldigt få och knasigt dyra så det kanske inte är något du kan börja använda snart och mycket. 
Tillbaka till de goda nyheterna. Apparaten vi pratar om finns alltså i verkligheten och funkar rätt bra. Vi pratar om ett löpband där du kan välja hur stor del av din vikt du vill ta bort. Eller som den heter officiellt: Anti-Gravity Tredmill. 

Exemplaret Team Snabbare har testat finns på Actic på Sydpoolen i Södertälje där Telge Rehab använder den i sin verksamhet.

Just nu är den endast till för Telge Rehabs kunder, men det finns planer på att låta andra använda den i framtiden.

Det är i princip ett vanligt löpband. Skillnaden är att du kan reglera hur mycket du väger, eller hur stark gravitationen är, beroende på hur man väljer att se det. Egentligen gör bandet dig så klart varken lättare eller minskar gravitationen, men effekten blir ungefär så. Löparen är upphängd i ett par byxor av neopren och står i ett ”tält” som räcker upp till midjan (se film längre ner). När löparen står på plats blåses tältet upp så att löparen lyfts en aning i byxorna vilket är löpbandets sätt att känna efter hur mycket löparen väger. Därefter är det bara att trycka på start, välj fart och hur många procent av din originalvikt du vill väga. Den är så finkänslig att det går att välja procent för procent. Ju mer du tar bort desto mer lyfts du i byxorna vilket ger en känsla av att du blir lättare. 

Främst är Anti-Gravity Teadmill tänkt som ett verktyg för rehab. Är man skadad kan det vara svårt att röra på sig speciellt mycket, än mindre motionera. Men stillasittande är dåligt för läkningen då en ökade genomblödning som uppstår vid rörelse snabbar på läkningsprocessen och minskar rehabiliteringstiden. På det här sättet kan man ta bort väldigt mycket av belastningen som kan förvärra skadan (eller så gör det så ont att man inte vill gå eller springa) men samtidigt röra på sig. 

Några som använder ett liknande hjälpmedel är löptränaren Alberto Salazar och hans träningsgrupp Oregon Project där bland annat storstjärnor som Mo Farah och Galen Rupp ingår. Men istället för att vara upphängda i ett på neoprenbyxor använder de sig av ett löpband som finns i en pool där löparen har vatten upp till bröstkorgen (se film om det här: https://www.youtube.com/watch?v=4DpI2JLFAwU). Det fina med Telge Rehabs löpband är att det går att väldigt exakt plocka bort belastning till skillnad från den som står i vattnet. Varför använder då inte Salazar och hans grupp en liknande? Har ingen aning, men gissar att en anledning kan vara att tillverkaren av de dyra undervattensbanden har kommit med en bra sponsor-deal (YouTube-filmen ligger på tillverkarens kanal, inte löpgruppens). Det kan också finnas en poäng med att det finns en tröghet i vattnet som gör att man får extra träning av musklerna som används vid till exempel knälyft på ett bra och skonsamt sätt i vattnet, medan man på Sydpoolen ”endast” tar bort belastningen vid fotnedsättningen. Oavsett vilket band man använder får löparna i Oregon Project direkt använda sig metoden vid minsta skadekänning för att bibehålla volym utan att förvärra skadan samtidigt som ökad genomblödningen (som uppstår vid träning) snabbar på läkningsprocessen. På samma sätt kan man alltså använda bandet vi testat.

En annan fördel är att man kan träna i relativt hög fart utan att det sliter så mycket. Många löpare har svårt att helt enkelt röra kroppsdelarna på ett så snabbt och välkoordinerat sätt som behövs för att förbättra sina tider ordentligt. Genom att man får lite hjälp av artificiell viktnedgång kan man här springa rätt fort utan att det sliter så mycket. Och genom att man springer länge på en, i vanliga fall, för snabb fart övar sig kroppen (hjärna, nerver, muskler) på att röra snabbt vilket gör att din vanliga tävlingsfart på långdistans känns superlugnt.  Nu går just det här löpbandet inte snabbare än 19,2 km/t (3.07 min/km) men det är fullt tillräckligt för ganska många. Att få ett ordentligt tempopass och ända vara relativt fräsch i benen passet dagen efter ska man heller inte underskatt.

Så kan det vara väldigt motiverande för överviktga personer att få prova hur det är att springa med sin vanliga vikt eller om man går ner X antal kilon. 

Den fyller absolut sin funktion, både när det gäller skadedrabbade löpare och de som främst vill få bättre fart. Till exempel har Team Snabbares VD, Pål Török, en skada i ländryggen där en disk har tryckts ihop vilket alltid känns och hämmar honom när han springer. Men genom att ta bort 10 procent av sin vikt försvann all känning av ryggskadan. 

Team Snabbares löptränare, Fredrik Zillén, siktade mer in sig på snabbhetsträningen. Och även det fungerade utmärkt. Efter en längre stund på högsta hastigheten (3.07 min/km) men med 20 procent av vikten borttagen ändrade han sin vikt till den normala och farten till 4 min/km. Märkligt nog kändes det mest som om han sprang i 6 min/km-tempo, trots att vikten var den vanliga. Så att klämma in ett rejält fartpass i veckan utan att slita ut sig för mycket skulle troligen påverka löptiderna rätt positivt.

En bonuseffekt är att löptekniken i princip per automatik blir förbättrad. Genom att höften lyfts upp av maskinen får man en hög och fin hållning som man alltid ska sträva efter för att vara så effektiv som möjligt. Ju mer vikt man plockade bort desto svårare blev det att springa ”fel” med till exempel höften långt bak och hängande axlar.