Ålder är ingen ursäkt för pension

[caption id="attachment_217" align="alignright" width="300" caption="Vid prisutdelningen blev han presenterad som "Den evigt unge Antti Antonov" och som vid 46-års ålder fortfarande slåss i toppen bland Sveriges bästa triathleter på långdistans. Bild från helgens SM."][/caption]

En sak som gör triathlon extra kul är att det är jättestort att tävla i åldersgrupper. Att ta hem sin åldersgrupp (eller ”age group” som alla triathleter säger) är riktigt fint. Det är extra kul för oss som passerat 40 med en viss marginal och kanske inte längre har samma snabbhet i kroppen som när vi var 27. Så finns det sådana som Antti Antonov, 46. För honom är det inte aktuellt att tävla i åldersklassen 45-49. Han är helt enkelt för bra och tävlar istället om SM-medaljerna i utan åldersindelning (så har han också undertecknad som löptränare :-) ).

Långdistansare är ofta lite äldre än de som är duktiga på mer explosiva sporter. Men trots det är Antti mer än tio år äldre än de flesta som tog sig in på topp-tio-listan i helgens SM på Ironmandistans (3 680 meter simning, 180,2 kilometer löpning och 42 195 meter löpning) i Kalmar. Och han är 21 år äldre än Erik Strand som tog sin in som tvåa. Att Antti dessutom har fyra barn, hus och heltidsjobb gör det hela än mer imponerande.

Förra året blev Antti trea i SM, Europamästare i sin åldersklass och kvalade in till VM på Hawaii där dessvärre en magåkomma satte stopp för ytterligare medaljer. Vid helgens SM-tävling slutade han femma, cirka fem minuter från medalj. Hade han däremot tävlat i sin åldersklass hade han vunnit överlägset då han var en halvtimme snabbare än åldersgruppsettan och cirka en timme snabbare än trean i den gruppen.

Det jag vill komma till är att man inte behöver lägga av med idrott bara för att man blir lite äldre. Alla kan inte vara födda med Anttis gener och järnvilja, men man kan fortsätta med aktiviteter långt mer avancerade än promenadklasser i 5-kilometerslopp (vilket i sin tur är betydligt bättre än att inte utmana sig alls).

När den första maratonvågen svepte över världen i slutet av 70-talet såg man på löparna mest som asketiska knäppskallar och självplågare. Sedan dess har maratonspringandet närmast blivit en folkrörelse med slutsålda tävlingar till höger och vänster. Även triathlon har gjort en liknande resa. Den form av triathlon vi känner idag med ordningen: simma, cykla, springa och sträckan Ironmandistans föddes på Hawaii 1977. Och under många år sågs det som en utmaning där endast enstaka galenpannor och fysiska praktexemplar kunde delta. Den ultimata fysiska utmaningen, liksom. Visst är det jobbigt men nu finns det de som tävlar i VM på Hawaii i åldersklassen 80-84 år. Och de tar sig dessutom i mål innan maxtiden går ut.

Vad som anses möjligt förändras hela tiden. Efter att några kvinnor blivit trötta efter 800 meter i OS i Amsterdam1928 förbjöds helt enkelt kvinnor att göra något så jobbigt. Det var först 1960 som de fick springa längre än 200 meter och först 1984 (!) som maraton för kvinnor kom med i det olympiska programmet. Till många idrottspampars förvåning visade det sig att kvinnor kunde springa så långt. Men då kände de inte till sådana som brittiskan Paula Radcliffe som sprungit maraton på 2.15.25.

Vad som är möjligt är helt enkelt omöjligt att veta innan man har provat. Bara för att man klivit in i medelåldern eller passerat pensionsdatum behöver man inte lägga sig på sofflocket och självdö.

 




admin
admin

Författare



Kommentera

Kommentarer måste godkännas innan de syns.