Skojakt i storstadsdjungeln

2012 januari 14

Skor med fyra tår, skor med en kulle mitt under foten och hälen i en grop och skor som är riktigt komplicerade. Spring Snabbare har botaniserat lite i löpskoutbudet i USA.

[custom_frame_right]

[caption id="attachment_778" align="alignright" width="223" caption="Varför lilltån inte fick en egen lite ficka när Fila tog fram sin variant av Five Finger är oklart."][/caption]

[/custom_frame_right] Mycket som finns i USA är större än vad vi svenskar är vana vid. Matportionerna till exempel. Var på bio och köpte läsk och popcorn ”regular size” och fick en mugg som rymde ungefär en liter, självklart med löftet om gratis påfyllning (när tänkte de att jag skulle fylla på, mitt under filmen?).

Så finns det annat som är mindre. Skopriserna till exempel. Minst halva priset gäller. Köpte till exempel ett par Five Finger för 333 kronor (typ 1400 hemma). Efter Five Fingers lavinartade försäljningsökning de senaste åren är så klart andra inte sena att hänga på. Har tidigare skrivit om Addias tåskor som mest är tänkte att användas i gymmet. Allt fler skotillverkare hänger på. Fila har sin egen variant men där man tycker det räcker med fyra tår (se bild). Filas skor finns med lite olika sulor, allt från riktigt tunna som liknar Five Finger till de som har snudd på vanlig gympaskotjocklek. Hittade flera andra varianter, som Füt Glove (nej, det blir inte roligare med prickar. Hör ni det, Mötley Crüe, Motörhead, Füt Glove och alla andra!).

[custom_frame_right]

[caption id="attachment_779" align="alignright" width="300" caption="Brooks T7 var en riktigt trevlig bekantskap."][/caption]

[/custom_frame_right] Jag har sprungit en hel del i Newton som inte direkt är ett storsäljande märke i Sverige. För de som ägnar sig åt triathlon är det mer känt eftersom det är just det skomärket som Craig Alexander haft på fötterna när han vunnit Ironman Hawaii. Blev ju tredje vinsten på stora ön för honom i november, något som endast tre andra klarat av tidigare. Även om tre vinster är helt strålande ligger han efter brittiskan Chrissie Wellington som nu i november sprang hem sin fjärde seger i samma tävling med, trots en ganska elak cykelvurpa två veckor före start. Hon har för övrigt aldrig förlorat på Ironmandistans och innehar självklart världsrekordet på distansen.

[custom_frame_right]

[caption id="attachment_780" align="alignright" width="300" caption="Allt är stort i USA. Även stötdämpning i hälen på löparskor."][/caption]

[/custom_frame_right] Men Chrissie Wellington hade inga Newton på fötterna när hon vann. Istället tassade hon med sin höga löpstegsfrekvens hem segern i ett par Brook T7 Racer. Passar därför på att fynda ett par sådan under resan. Var egentligen sugen att prova skor från Brooks Pure-serie men det räckte med att jämför vikt och springa lite på skobutikens löpband för att ställa fram ett par T7 vid kassan och slänga fram kreditkortet. Faktum är att jag inte ens provade ett par Pure efter att jag testat T7. Har nu hunnit springa några vändor i dem och de är faktiskt väldigt trevliga att springa i. Lätta, så klart, lagom hårda och med en inte allt för stor skillnad i höjd mellan häl och framfot.

Det här med löpteknik är rätt kul. Speciellt som det finns så många olika varianter. Uppenbarligen finns det i alla fall både skotillverkare och amerikaner som tycker att det är en jättebra idé att drämma i hälen så hårt de kan när de springer. Det är i alla fall enda förklaringen till alla skojiga varianter av jätte uppbyggda hälar jag hittar, se bilder.

[custom_frame_right][/custom_frame_right] De flesta som läser det här vet säkert att man i regel springer uteslutande på framfoten när det gäller riktigt korta distanser. Sprintskor har inte ens någon häl att tala om. Blir det längre sträckor måste man självklart sätta ner hälen mer även om man kanske fortfarande landar på framfoten (som jag gör). Ibland ser det nästan ut som om elitlöpare landar på hälen. Men tittar man liten närmare är det i regel så att de möjligtvis kan nudda marken lite med hälen men när tyngden kommer på har de fått kroppen över och lägger väldigt lite tyngd längst bak på foten. På det sättet kommer tyngden mer mitt på foten vilket gör att man kan utnyttja den elasticitet som finns i fötter och underben och som kan ”laddas” med energi och hjälpa dig framåt. Och det här med att landa mitt på foten är precis det som skomärket Skechers tagit fasta på.

[custom_frame_right]

[caption id="attachment_782" align="alignright" width="300" caption="De gula cirklarna är lite fastare och markerar var tillverkarna tycker man ska landa. Uppenbarligen funkar det för att sätta nytt amerikanskt rekord på maraton, men jag har ännu inte bestämt mig för om jag gillar att springa i dem eller inte. Men de är snyggt gula."][/caption]

[/custom_frame_right] Till skillnad från till exempel Newton som helt bygger sina skor för löpare som landar på framfoten först är Skechers byggda för att landa mitt på foten. Precis som Newton har sin Craig Alexander har Skechers sin egen stjärna – amerikanen Mebrahtom “Meb” Keflezighi. Inte hört talas om honom? Okej, Meb tog silver på maraton vid OS i Aten 2004 och satte nu i november nytt amerikanskt rekord på maratonsträckan med 2.09.13 då han även passade på att springa in som bästa amerikan vid New York maraton. Och när han satte det nya rekordet sprang han i just ett par Skechers GoRun. Kan därför inte låta bli att köpa även ett par till mig själv.

GoRun-skorna är tunna och lätta och precis som andra tävlingsskor är de låga och har endast 4 mm höjskillnad mellan häl och framfot. De är även lite breda i framfoten vilket gör att de känns som någon variant av ”barfotaskor”, typ New Balance Minimus Trail, men med lite mer uppbyggd sula. Gillar att plösen sitter fast i skon så att det blir lite som en socka att dra på.