Jag funderade härom dagen vilken betydelse simningen har haft tidigare och har nu i mitt liv, skriver här Team Snabbares simansvarige Ulf Hausmann. Han berättar om prestationskrav, överträning och glädjelöshet. Om hur han inte orkade hoppa i vattnet på två år. Och om vändningen med att istället fokusera på andra när han började coacha ungdomar. Och om hur han idag hittar glädje både i sin egen simning och i att hjälpa andra att hitta sin glädje i sin egen utveckling.
Eftersom det är mitt jobb och dessutom min hobby så tar simningen en stor del av mitt liv och betyder mycket. Tittar jag tillbaka så har simningen betytt olika saker för mig, under olika delar av mitt liv.
Tänker jag efter så har det varierat rätt mycket. Och det är ju livets intressanta och spännande gång att betydelsen skiftar under åren. Annars blir det tråkigt. Som utomstående kan man säkert tycka att det blir trist med samma sak hela tiden. Det tycker inte jag. Det som är avgörande är vad jag gör det till. Och att jag tillåter simningen att få ta plats på olika sätt under olika perioder.
Vad är det då som gör att jag inte kan släppa simningen och vad har den betytt för mig hittills, under mitt 51-åriga liv?
Ulf som 11-åring. Hygglig tid på 1 500 fritt; 19:12,9.
Som barn var det enkelt. Jag lärde mig simma, blev rätt bra, tävlade och fick bekräftelse i form av prestationer. Samtidigt var det socialt med kompisar. Som ungdom blev min simträning mer professionell och det handlade bara om att prestera. Allt underkastades prestationsmålet.
Visst var det fortfarande roligt med kompisar. Men som 16-åring började jag känna att min inre motivation nästan tagit slut. Jag gick på autopilot och fortsatte. Men glädjen var borta. Jag blev övertränad och prestationerna var för visso bra, men jag nådde aldrig den yttersta eliten.
Förhoppningen fanns och jag fortsatte, precis som någon som egentligen inte gillar sitt jobb men ändå fortsätter för att man måste ju göra något och man vet aldrig vad man råkar ut för när man slutar. Så jag hade några tuffa ungdomsår där jag nästan hatade simning men ändå simmade upp till 100 km per vecka.
20 år gammal slutade jag och det var en lättnad. Under två års tid hoppade jag inte ner i vattnet överhuvudtaget. Jag var klar med simningen. Jag har simkompisar från den tiden som än idag inte har tagit sig till en simhall efter de har slutat simträna för att nå elitnivå.
Sedan närmade jag mig försiktigt vattnet igen. Några kompisar frågade om jag ville vara med på age-group-tävlingar. Det är liksom i triathlon för simmare som blir äldre, inte längre är på elitnivå men trots allt presterar bra och får egna tävlingar med SM, EM och VM.
Jag gav det ett försök men vägrade simma de passen som tränaren satt upp. Jag hade hela mitt liv simmat det som någon annan hade bestämt. På 80-talet i forna Östtyskland fick man bara gör det som som tränaren sa.
Nu vill jag bestämma själv! Och jag var envis och gjorde det, och jag presterade t o m riktigt bra. Ännu viktigare var dock att jag tyckte att det var rätt roligt. Att slippa pressen och tristessen, bestämma själv, att ha et socialt sammanhang och som bonus att dessutom prestera bra. Lite kaxigt också.
Sedan kom nyckelhändelsen. Jag fick frågan om jag ville coacha några ungdomar. Jag tänkte; varför inte? Jag gör det annorlunda än när jag simtränade själv. Inte ta allt på blodigt allvar, utan ha roligt också. Försöka motivera men ändå få ihop effektiv träning. Att träna mycket kommer man så klart inte ifrån om man vill bli bra.
Och plötsligt var jag fast igen i simningens värld. Jag coachade och jag gillade det. Jag upptäckte rätt snabbt att simcoachande inte bara handlar om att skriva pass och kunna simteknik, utan även om att motivera och att skapa ett sammanhang. Att motivera och se till att alla upplever sina egna framgångar. Det var nytt för mig att lära mig alla dessa saker.
Själv simtränade jag igen och deltog i olika age-group-EM och -VM med bra resultat. Prestationen var då fortfarande en stor drivkraft men vägen dit var mer avslappnad och glädjefylld.
För åtta år sedan bestämde jag mig för att det var så roligt med simcoaching att jag sa upp mig på mitt jobb och satsade på att jobba heltid som simcoach. Plötsligt var simningen inte bara en rolig sysselsättning vid sidan av mitt jobb, utan nu behövde jag också försörja mig genom simcoaching. Det fanns alltså krav och ett måste som nu står bakom. Jag tänkte att jag provar och ser hur det går och hur det känns.
I början tänkte jag också att simcoachingen nog kommer att bli lite tråkig efter ett tag. Antagligen bli monoton. Tack och lov blev det inte så!
Jag upptäckte att det finns så många nyanser och att alla personer är olika, har olika förutsättningar och att jag därför behöver anpassa hela tiden. Så utifrån ser det ut som att jag gör samma sak om och om igen. Men så är det inte.
Det är ju upp till dig om du utvecklas i ditt jobb. Så jag har inte tröttnat än. Det är mötet med olika personer som är det intressanta. Alla lär sig på olika sätt, har olika bakgrund och förutsättningar.
Att vara simcoach handlar mycket om pedagogik och psykologi, för att kunna nå mina adepter. Kunskaper inom simning är min bas och den har jag förstås också utvecklat. Jag säger inte samma sak som för åtta år sedan, eller jag säger det på ett annat sätt. Allt utvecklas ju och jag måste hänga med. Det gör det hela så spännande.
Vad betyder nu själva simningen för min egen del, för min egen träning? Efter att jag har börjat jobba heltid som simcoach har min egen simträning blivit rätt ostrukturerad. Jag simmar så klart men det blir en halvtimme här och en timme där, när jag har tid.
Att jobba som simcoach är ett oregelbundet jobb som gör min egen träning svårare. I början simmade jag inte alls mycket utan fokuserade på att etablera mig som simcoach. Men jag upptäckte snabbt att jag behöver min egen simträning för att må bra. Nu har jag hittat en form som jag är supernöjd med. Jag simmar förhållandevis mycket, med motionärsmått mätt, men utan krav eller press.
Ungefär 10-15 km per vecka blir det, ibland lite mer. Jag tävlar väldigt sällan utan jag får mycket glädje, återhämtning och avkoppling genom att simträna. Ibland växer tävlingshornen ut och då kan det bli ett OW lopp eller en simtävling.
När jag simtränar testar jag själv tekniska detaljer för att känna vad som funkar och inte funkar när jag lär ut och coachar. Jag tränar också tillsammans med kompisar och det blir sparring och vi testar prestigelöst vilket tempo vi kan hålla på en viss serie. Mycket roligt!
Det är fortfarande roligt att se hur kroppen svarar på träningen. En sorts bekräftelse att det går att hålla sig i form länge trots stigande ålder. Och sedan är det en dimension till som tillkommit de senaste åren. Vissa simpass släpper jag helt att kolla på klockan och har inga krav på tid. Jag går bara på känsla. Jag känner hur varje kroppsdel samspelar med de övriga, att det är en harmoni och att huvudet känns klart och rensat från alla tankar. Det är en underbar känsla. Ibland tänker jag att det är det närmaste man kan komma att flyga.
Att inte jobba mot utan med vattnet, att känna hur kroppen förhåller sig till det flytande mediumet vatten. Det är fantastiskt. Jag känner detaljer som att simglasögonen släpper in vatten om jag håller huvudet pyttelite fel i vändningen, att mina öron ”fladdrar” och bromsar när badmössan inte sitter riktigt. Att bandet från simglasögonen skapar turbulens om det är för långt och bara hänger löst. En magisk känsla med simningen helt enkelt.
Kommentera
Kommentarer måste godkännas innan de syns.
