Simning & dopning - Hausmann om uppväxten i DDR

Team Snabbares head coach i simning, Ulf Hausmann, delar här med sig av hur det var att växa upp, träna och tävla på landslagsnivå i simundret DDR/Östtyskland. En berättelse om hård träning, goda vänner. Och dopning. "Jag minns den dagen när jag och några till från gruppen fick en extra tablett i vårt dagliga kosttillskott", skriver han bland annat. Och: "Min bästa simmarkompis gick bort 8 år efter han slutade med elitsatsningen, 26 år gammal."

Jag växte upp och hade mina ungdomsår i DDR/Östtyskland, ett land och ett idrottssystem som inte längre finns. Men minnen finns så klart. Och ja, jag har många fina minnen. Det är kompisar, tävlingar, träningsläger och en del framgångar.

Jag har lärt mig att kämpa att utveckla mina färdigheter som simmare och att flytta gränser. Och jag har utvecklats och präglats som person. Det bär vi alla med oss oavsett varifrån vi kommer. När jag i höstas lyssnade på podden ”Skräckdopinngen i Östtyskland” dök mindre trevliga minnen upp igen.

Att jag har varit utsatt för systematisk dopning visste jag redan innan. Det hade jag egentligen lagt bakom mig och jag hade hittat min inre frid. Men nu efter över 30 år tänker jag på nytt på det. Både med distans och med mer insikt att det var ett fruktansvärt brott som staten och landets högsta ledningen hade begått mot nästan alla elitidrottare i DDR.

Jag har bott i Sverige i nästan 20 år. När jag får frågan om hur det var när jag växte upp i ett land som satsade allt (verkligen allt!) på att nå framgångar inom idrotten så har jag inget problem med att berätta om hur det var. Jag visste dock inte att intresset och nyfikenheten var så stor. Jag trodde först "vem bryr sig om det". Tydligen rätt många.

Är du en av de kan jag verkligen rekommendera att lyssna på podden. Den beskriver precis hur det har varit, ingen överdrift, inte för lite och inte för mycket av det som har varit idrottsvärldens mest sofistikerade och genomplanerade dopningssystem. Idag finns säkert motsvarigheter i Kina eller Ryssland, men på 70- och 80-talet var Östtyskland ”oslagbart och mest framgångsrikt inom dopning”. Som tillägg till podden försöker jag här ge en bild av hur jag personligen upplevde det, och hur det i praktiken gick till. 

När jag var 11 år började jag på en idrottsskola, som fanns i alla de större städerna. Där samlades alla idrotter och det satsades rejält med resurser. Hela strukturen gick ut på att man skulle komma till världstoppen. Allt handlade om prestationer – och det visste jag och mina vänner. Det var roligt att tävla och att hela tiden bli bättre.

"Fortsätter det så här vinner jag OS eller VM." Så enkelt var livet för mig som barn. Skolan och träningen gick hand i hand i hand. Träningsgruppen och skolklassen var densamma. Vilket underlättade både för skola och träning. 10 skolår tog 12 år på denna skola för att vi tränade mer och hade färre lektioner i skolan per vecka på grund av alla träningstimmar och träningsläger.

Prestationskraven var tuffa. Varje år slutade några i klassen/träningsgruppen för att tiderna som man simmade på inte inte längre motsvarade de satta kraven. Då fick man sluta och läsa ikapp i en annan del av skolan, så att man kunde gå tillbaka till en ordinarie skola så att man låg i fas p g a förskjutningen i läsåren.

Även det tog man ansvar för, så att ingen hamnade efter. Mitt sista år i skolan, 1989, var det bara jag och en kompis kvar i klassen. När vi började 1982 var vi 16 pojkar. Vilken lyx - vi hade skolan och dess lärare bara för oss själva. På så sätt var det ett trimmat system, som var mycket optimerat för att nå resultat. Mycket resurskrävande så klart, men vissa delar av detta var alls inte dåligt.

Hur såg då träningen ut?

Redan efter ett år kände jag att allt handlade om att prestera så tidigt som möjligt. Träningen var tuff och den inre drivkraften sjönk rätt snabbt framför allt för att träningskraven var så höga. Ändå fortsatte jag, för så gör man helt enkelt när man har börjat något. Så tänkte jag i början.

Om jag vill bli världsmästare så måste jag göra så. Så tänkte jag. Efter ett tag insåg jag att vi elitidrottare ansågs vara representanter för staten, som skulle visa att kommunism är bättre. Visa det genom idrottsliga framgångar.

Det investerades mycket pengar i oss och vi fick höra att vi var priviligierade och borde vara tacksamma och ge tillbaks det i form av lydnad och genom att träna för att bli bäst. Jag brydde mig inte så mycket om det. Det var helt enkelt så det var.

Idag har Ulf bytt överträning och dopning, mot träningsglädje och morotskaka.

Jag hade ju inga referenser till hur det var någon annanstans. Media var censurerad och vi fick inte resa till västvärlden. Just detta var egentligen min största drivkraft, att kunna resa någon annanstans. Och om jag var tillräckligt bra så kunde jag ju åka på internationella tävlingar, även till väst. Och ja, det var ett privilegium som alla andra människor inte fick möjlighet till. Därför fortsatte jag, och bet ihop. Jag hade mina vänner, nådde framgångar och klarade skolan väl. Mina föräldrar stötte mig, men tvingade mig aldrig. De sa att jag fick bestämma om jag vill fortsätta.

Sedan kom dopningen in i bilden. Jag tror att jag var 14 eller 15 år. Det var förstås inte så att tränaren direkt sa att "nu tar vi några piller som är dopning så att vi blir ännu bättre". Det gick mer sofistikerat till. Jag minns den dagen när jag och några till från gruppen fick en extra tablett i vårt dagliga kosttillskott.

Vanligt kosttillskott i form av vitaminer och mineraler fick vi redan regelbundet. Det betalades av staten och vi fick helt enkelt ta det då. Jag kan t o m idag förstå att avsikten inte var dålig, även om metoden var tveksam. Det var också 30 år sedan.

Men när jag och mina kompisar såg att några fick en tablett till så frågade vi tränaren varför bara några fick dessa piller. Som svar fick vi att "det är fluortabletter". Vår tandläkare (vi hade en egen på idrottsskolan) sa att vissa behöver det för tänderna.

Senare på dagen samlades vi som fick pillren på ett extra möte. Där sa huvudtränaren för klubben och vår tränare att vi var utvalda för att vi är så bra och har uppfyllt kraven för de kommande juniortävlingarna, med huvudmål Junior-EM.

Och då satsar staten extra i form av stödjande medel. Forskningen hade tagit fram de tabletterna, som gör att vi kommer att tåla hårda träningen bättre. Utan att bli trötta så snabbt. Och det leder sedan till att vi kan simma snabbare. Vi uppmanades att inte berätta för andra och även hålla tyst gentemot våra kompisar som inte fick tabletterna.

Då skulle förklaringen om fluortabletter vara en bra förklaring. Och den förklaringen köpte vi alla. Vi var rätt stolta att vi var bra och att det satsades. Dopning fanns bara i västvärlden inte i DDR – med den informationen växte vi upp. Vi hade ingen aning att det var steroider. Preparatet hette oral turinabol. Ett medel bara framtagen för att höja prestationer inom idrotten!

Nu började det bli vardagsmat. Varje dag fick jag pillren. I början var de vita och sedan blå. Olika styrkor helt enkelt. Vi skojade och kallade dem för den blåa blixten.

Vi simmade otroliga mängder under längre perioder. 70 till 80 km var snittet i veckan. Vissa perioder blev det 100 - 120 km per vecka. Ungefär varannan vecka fick vi gå till idrottsskolans egen vårdcentral. Där gjordes EKG och blodprover togs. Hela systemet skulle förfinas och då behöver man ju data och se vad som händer i kroppen och när spår av ämnet finns kvar och när man var clean. Därför togs regelbundna prover. För att se att man var clean innan vi åkte på internationella tävlingar.

Några veckor innan tävlingen fick vi sluta ta den blåa blixten. Det har inte varit en enda idrottare från DDR som åkt fast på någon tävling. På den tiden fanns bara kontroller under själva tävlingarna. En kompis till mig fick inte åka på en internationell tävling trots att han var en av de bästa. Förklaringen var att han inte fick sitt visum, vilket då var landets fel där tävlingen skulle vara.

Och vi som levde i en diktatur med censur och hjärntvätt trodde så klart att det var så. På ett cyniskt sätt kan man säga att dopningen skedde under kontrollerade former. Visade det sig på de löpande undersökningar att något gick snett med kroppen så ”tog man ansvar” som det officiellt hette.

När jag var mitt i skeendet så visste jag ju inte om det. Men ändå kom så småningom en del insikter trots att jag fortfarande var ung, kanske 16 år.

En nyckelupplevelse var att jag efter ett hårt träningspass på 6 km avslutade med 400 m som personbästa. Den tiden hade räckt till en främre placering på Junior EM. Då började vi i träningsgruppen prata om att det egentligen är omöjligt och att det måste vara något skumt med den blåa blixten.

Sedan kom kvaltävlingen och allt gick mycket fel. De flesta i min träningsgrupp presterade inte. Vi kände oss tomma. Övertränad och utbränd var ord som inte användes då, men det beskriver det rätt väl. Kanske tränade vi trots dopning ändå för hårt, kanske var doseringen eller timingen fel. Jag vet inte.

Jag tänkte dock efter och tillsammans med många av mina träningskompisar skyllde vi på den blåa blixten. Att det var den som förstörde för oss. Att något inte gick helt rätt till. Jag och några till bestämde oss att inte längre ta tabletterna.

Vi spottade ut dem när tränaren inte längre såg oss. När jag pratade med andra simmare efteråt så drog många samma slutsats. Många kände att det var något som inte stämde och att det ställde till för kroppen. Begreppet dopning var så långt ifrån oss så det var inte det som påverkade beslutet utan att jag kände att det påverkade kroppen.

En del fortsatte med tabletterna en lång tid under hela sin karriär och presterade och nådde framgångar. Alla kroppar reagerar ju olika. Många fick problem efteråt men det är mycket svårt att få bevis på att vissa sjukdomar och följdskador som har uppstått pga den systematiska dopningen.

Muren föll 1989 och hela systemet kollapsade. Det kom så småningom fram detaljer. Idag vet alla att det dopades i gamla DDR. Det är dock mycket svårt för en utomstående att föreställa sig hur det gick till. Många förnekar även idag att detta skedde. Även före detta idrottare som blev mycket framgångsrika.

Varför vet jag inte. Kanske för att man inte vill att det sägs att man enbart blev framgångsrik pga dopningen. Vem bär ansvaret för det hela?

• Tränarna som gav tabletterna till oss idrottare?
• Läkarna som jobbade hos varje idrottsskola och blev involverade när programmet rullades ut?
• Funktionärerna som klurade ut planen?
• Företaget som fick uppdraget att forska och tillverka?
• Politikerna som gav högsta ordern och godkände det?

Alla bär ju ett ansvar och den högste ledningen har säkert störst ansvar. Det fanns så klart juridiska processer efter att Tyskland återförenades. En del tränare förlorade jobbet, men många hittade snabbt nytt jobb i andra länder. Strukturerna slogs sönder snabbt, ansvariga politiker och funktionärer ställdes inför rätta - men alla kom lindrigt undan.

Jag får ofta frågan om man inte hade ett eget val. Har man inte levt i en diktatur så är det svårt att föreställa sig hur livet är. Man måste hela tiden förhålla sig till regler och normer för att kunna leva sitt liv. Det fanns inte mycket utrymme för individen. Därför fungerade det här systemet så länge framgångsrikt på sitt sätt.

Min bästa simmarkompis gick bort 8 år efter han slutade med elitsatsningen, 26 år gammal. En sällsynt leverskada, oklart om dopningen hade en påverkan. Svårt att hitta bevis, men misstankarna finns så klart. Jag är tacksam att jag inte fick några skador. Jag slutade tidigt, 19 år gammal, för att jag varit övertränad, tappat motivationen och för att prestationerna då också uteblev efter ett tag.

Muren föll och nya möjligheter öppnade sig. Det är jag tacksam för! Att jag kunde gå vidare i livet och hitta min inre frid. Och framför allt att jag hittade glädjen tillbaka till att träna efter en tid. Det tog mig över ett år innan jag överhuvud taget hoppade ner i en bassäng igen.

Några av min simmarkompisar gör det inte ens idag! Nu älskar jag att träna, och deltar i olika lopp. Träning och motion är mitt liv! Nu är jag själv simcoach. Jag upplever det som otroligt givande att bidra till att mina adepter hittar glädje i sin träning, att de klarar sina utmaningar, att de utvecklas fysiskt och även personligt. Träning är mer än att sätta mål. Det handlar om de värderingar man följer.

Och så kom den där podden i höstas. Jag blev upprörd igen efter alla dessa år. Efter 30 år blev jag medveten om att flickor och unga tjejer var ännu mera utsatta för skador och allvarliga långtidseffekter än vad vi pojkar var.

Flickorna fick preparaten ännu tidigare (delvis från 11 år) för att de kommer tidigare in i puberteten. Allt detta beskrivs mycket väl i podden. Den handlar om min simklubb i Dresden, delvis om mina tränare. Rica Reinisch som nämns i slutet av podden var en stor förebild för mig när jag som barn började simma och tävla. Hon vann två OS guld i Moskva 1980 som 15 åring. Redan året därpå slutade hon. Då undrade vi varför hon inte fortsätter simma. Det gick helt enkelt inte längre. Hennes kropp fick betala priset.

Dopning har alltid funnits och kommer tyvärr finnas kvar. Det är fusk mot dina medtävlande, fusk mot alla som är intresserade av sporten och framför allt fusk mot dig själv och din hälsa. Idag är vi vana vid att då och då åker vissa idrottare fast. Då har de flesta i alla fall varit medvetna om vad de gjorde för val. Jag har mina tvivel angående vad man då har för moral och värderingar.

Det som sticker ut med dopningen i Östtyskland var att det skedde systematiskt, ordinerat från högsta politiska nivå. Att det var barnen som utsattes för dopning utan deras eller föräldrarnas vetskap. Att många idag lider av följderna av dopningen från den tidiga åldern.

Den diskussionen behöver vi ta mer, när vi pratar om dopningen idag. Vi säger att det är fusk, att det inte är rättvist mot de medtävlande, mot sponsorer et c. Sällan ser vi att det är en stor fara för hälsan, att du skadar dig för livet. Då kan skräckexemplet från dopningen i Östtyskland kanske vara en påminnelse om vad dopningen egentligen gör med kroppen.

Se även Team Snabbares blogg