Febriga VM-minnen från Maui: "Häftig utmaning"

2014 oktober 30

Här är Oscar Olssons race report från Xterra-VM på Maui. En upplevelse som blev lite väl varm (39,7 i kroppstemp) och intensiv (nära maxpuls efter sjukdomar) för hans del, men som han ändå sammanfattar med: Det var ett fantastiskt event, som jag varmt kan rekommendera. Gillar du triathlon, är trött på IM-hysterin och vill ha en ny häftig utmaning? Då är Xterra värt att fundera på. Det är härligt att komma ut i naturen och längs många olika trails. Ta med triathlon som vi älskar ut i skogen för ett slag. Jag kommer definitivt att tävla i Xterra nästa år och hoppas att kroppen tillåter mig att få revansch på 2014 års upplaga!

Aloha!

Ja, då har jag hämtat mig något från XTERRA World Championship (Off Road Triahtlon) här på Maui. En tävling som skulle avsluta säsongen 2014 och som jag lagt mycket fokus inför. Tyvärr fick sagan ett mindre lyckligt slut...

Har brottas med cirkulationsproblematik ett tag nu och kom hem från Barcelona rejält nedbruten efter att fått bryta loppet under slutet av cyklingen, efter att ha lidit av fruktansvärda krampsmärtor i båda sätesmusklerna från tramptag ett. Hann vara hemma i ca 2 dagar innan jag drabbades av matförgiftning. Var helt utslagen i 1 v. Gick ner 4 kilo och var allmänt utmärglad. Tog prover hos läkare och fick svar att kroppen var rejält nedbruten och att det varit en matförgiftning.

Velade fram och tillbaka om vi skulle kunna åka eller ej, men under torsdagen, dagen innan avresa, kändes det bättre och jag fick behålla det jag åt. Flyget gick fredagen och vi kom fram lördag. Tuff flygning med kalla plan, natten till söndagen här på Hawaii insjuknade jag i halsfluss, förmodligen all AC i kombination med en mottaglig kropp med lågt immunförsvar. Det är bara spekulationer men så blev det.

Veckan handlade om lätta träningspass, försöka få igång kroppen efter total vila i 1,5 vecka efter Barcelona samtidigt som jag skulle försöka kurera mig. 2 tekoppar om dagen proppade med färsk ingefära, citron och antioxidanter :).

Det höll i sig, men den evige optimisten (läs Oscar Olsson) vägrade inse och tyckte sig må bättre på tävlingsdagen.

RACE DAY

Uppstigning 05:00, fantastisk morgon som vanligt. Frukost på altanen vid havet och sedan avresa vid 06:30 för att nå tävlingsområdet strax före 07:00 och checka in cykeln vid T1.

Efter incheck hade jag gott om tid att bara ta det lugnt, suga in allt och slappa i skuggan. 08:20 gick jag, Lelle och Carolin ner till havet och genomförde insim. Riktigt stora vågor, riktigt kul och kändes som hela tävlingen nu blev ultimat när alla grenar nu blev extrema på sitt sätt :).

Starten gick 09:00 för PRO, vi AG startade 09:02. Kom iväg bra. Väl ute i vågorna kändes det som att ligga i en torktumlare men det var bara till att veva på. Mycket strömmar och mycket folk. Tyckte att simningen kändes bra, även om tiden visade sig vara riktigt dålig. Vet inte om det berodde på min infektion eller ej. Tog dock i så mycket jag kände att jag våga. Körde även utan swim skin (för dyrt att investera i för 1 tävling), men osäker på hur mycket det hjälper i vilket fall.

Upp ur vattnet. Löpningen till T1 var en brant backe. Sprang på pulsen. Den var hög. Höll nere farten för att pulsen inte skulle slå i max. Blev omsprungen av massor med folk upp, men kände att jag fick lov att ta det i mitt tempo.

Fick tag i cykeln, ut ur T1 och ut på cyklingen. Första 8 km var i princip rätt upp!

Hade kört banan innan och planen var klar; ta det lugnt första 5 km för att inte spränga sig. Direkt i stigningen såg jag hur pulsen var oroväckande hög, trots jag tyckte jag höll igen och flertalet cyklister passerade mig var pulsen bara 3-5 slag under MAX hela tiden. Försökte behålla lugnet och intalade mig att den sjunker snart. 8 km senare och uppe på toppen av banan såg jag att snittpulsen första 45 min varit högre än jag brukar ha på mina 4 min intervaller på 400W...

Förstod att detta skulle bli en tuff dag.

Men toppen på banan var enormt vacker med utsikt över hela havet och det fina landskapet. Nu började en del tekniska utförslöpor, varvat med återigen längre stigningar. Under de tekniska nedförslöporna kunde jag plocka mycket tid och många placeringar. Här såg jag mitt tekniska överläge. Men till mitt förtret så passerade säkert hälften av dessa åkare mig i kommande stigningar. Tyvärr var det inte mycket att göra åt. Benen kändes OK, men pulsen visade värden som jag normalt bara brukar hålla i minuter.

Det var tydligt att kroppen var utslagen. Jag förstod att det skulle få konsekvenser att åta kroppen jobba med så höga pulsvärden så länge. Försökte ta det lugnt sista 8 km. Men det kändes som att det inte spelade ingen roll hur lite jag tog i, pulsen var konstant hög ändå.

Efter en tuff men fantastisk spektakulär cykelbana kom jag till slut in till T2, där allt gick på rutin. Men väl ute på löpningen så kände jag från första stegen att detta går aldrig...

Benen var stumma, och jag fick astma upp över öronen i första backen. Lelle kom ikapp mig efter 1 km, gav mig en härlig klapp i ryggen, men jag var död. Resten av löpningen är tyvärr ganska dimmig. Minns att det var mycket uppför och varmt. Slutligen tog jag mig över mållinjen. Där blev jag omhändertagen av sjukvårdspersonal och körd till ett tält. Fick syrgas för min astma och sedan mycket is och kalla handdukar för få ner min kroppstemperatur (39,7).

Efter 2 timmar och 3 påsar med vätskeersättning så hämtade jag mig väl och kunde ta mig tillbaka till hotellet.

Så här i efterhand är jag självklart medveten om att det var dumt av mig att starta, att inte bryta cyklingen eller att starta löpningen för den delen.

Samtidigt ger jag mig själv lite förståelse med året som gått som bakgrund. Det har varit ett krokigt år med mycket problematik och många brutna race... Jag som lägger ner så mycket tid och energi i idrotten, drabbas hårt när motgångarna upprepas. Jag tror att på Hawaii så infann sig en känsla/vilja i kroppen att till mållinjen skall jag. vare sig klokt eller oklokt. Reptilhjärnan tog över för en stund och förnuftet fick stå åt sidan :).

Jag blickar ändå tillbaka på äventyret med optimism och ser allt som en massa lärdomar som jag för med mig vidare i livet. Jag vägrar att se på de saker jag väljer att göra som något som varit i onödan. Det är i det vi väljer att göra. Och det är i motgångarna vi möter som vi samtidigt växer. Vi väljer själva hur vi tar med oss våra erfarenheter och upplevelser in i framtiden och hur vi låter dem forma oss. Många lärdomar är gjorda. En viktig som ofta återkommer för mig är att lyssna på kroppen i alla lägen och se kroppens signaler som "feedback" till hjärnan.

Xterra World Championship är slut för den här gången. Det var ett fantastiskt event, som jag varmt kan rekommendera. Gillar du triathlon, är trött på IM-hysterin och vill ha en ny häftig utmaning? Då är Xterra värt att fundera på. Det är härligt att komma ut i naturen och längs många olika trails. Ta med triathlon som vi älskar ut i skogen för ett slag. Jag kommer definitivt att tävla i Xterra nästa år och hoppas kroppen tillåter mig att få revansch på 2014 års upplaga!

Tack för att du tog dig tid att läsa. Nu vilar vi och sedan nya tag inför 2015.

Kom ihåg att LYSSNA på kroppen och njut av att kunna göra det du gör.

/Oscar Olsson