Var det skönt för dig?

Jag har under många år tränat med en Nya Zeeländare som egentligen bara hade ett enda fel: han njuter av att löpträna! Förstå mig rätt: det finns många människor som tycker om att ta en löptur då och då, men det är inte detta som driver honom. Hans definition av lycka är att få springa långt och hårt. Min definition av lycka skiljer sig något från hans. Jag gillar inte att löpträna över huvudtaget men jag gör det för att jag måste.

Nu är det säkert någon som säger: “Sluta då, människa: gör något annat av ditt liv!”, men det är att göra det lite för enkelt för sig. Jag måste löpträna för att kunna tävla (vilket jag älskar) och jag blir sur och bitter om jag inte kommer iväg de dagar då det står löpning i träningsprogrammet. Detta är säkerligen också anledningen till att jag älskar löpteknik: allt som gör det enklare för mig att springa är av godo!

En del av den här surheten kan ha att göra med endorfiner, dvs det kroppsegna “knark” som produceras när vi utsätter oss för små och stora trauman (den som inte ser kopplingen mellan trauma och löpträning har aldrig drabbats av träningsvärk). Någon gång i urhistorien utvecklade vi förmågan att döva tillfällig smärta för att kunna springa eller simma ifrån olika djur som ville äta upp oss, vilket vi idag har glädje av som löpare. Men det finns de som hävdar att priset vi betalar är att vi kan få abstinensliknande symptom när våra receptorer inte får sin dagliga “fix”. Huruvida min surhet beror på att jag är en endorfinjunkie eller att jag bara känner mig allmänt frustrerad över att inte göra det jag borde låter jag vara osagt, men klart är att endast löpträning löser problemet.

Att ogilla löpning brukar annars vara vanligare hos dem som inte själva springer: “Hur fan kan man hålla på att plåga sig på det där viset?” Att i det läget börja prata om hur härligt det är att springa kommer inte att övertyga någon. I bästa fall kommer du att betraktas som en sadomasochist, i värsta fall som en notorisk lögnhals.

Det vanliga för ickelöparen är tyvärr att självbild och verklighet kraschar när de kilometertider man tycker sig minnas från tonåren nu leder fram till blodsmak, bröstsmärtor och en träningsvärk som får hen att famla efter telefonen för att sjukanmäla sig från jobbet nästa morgon. Det är få som är villiga att göra ett nytt försök efter en sådan upplevelse. Ett vanligt råd till nybörjare är att de skall “gå och jogga", vilket få (särskilt män) är intresserade av.

“Gå kan jag redan; jag vill springa”. Om du har någon i din omgivning som du vill locka in i löparträsket är det bättre att istället tala om hur oerhört effektivt det är med intervallträning: “Eliten växlar mellan att sprinta och att springa emellan intervallerna, normallöparen mellan att springa fort och att jogga, medan man som nybörjare får köra intervaller mellan att jogga och gå. Allt är intervaller; det handlar bara om hur fort man gör dem.”

Hos en stor grupp löpare är dock inte problemet att det känns för mycket utan att det är för bekvämt. Är man intresserad av att jogga omkring för att hålla sig i rörelse är detta helt ok, men vill man träna för att uppnå resultat är det enligt min erfarenhet som löptränare nödvändigt att att komma ur komfortzonen och våga utsätta sig själv för smärta.

Den som sett Usain Bolt eller Carolina Klüft ligga och kräkas under ett intervallpass kan få en aning om vad som krävs för att nå de riktigt stora resultaten.

Utmaningen är att se till att det gör ont av rätt anledning och på rätt sätt. Om du är en av dem som pga tidsbrist brukar hoppa över de där 10 minuternas jogg före ett hårt intervallpass är sannolikheten rätt stor att du kommer att få ont av fel anledning: en sträckning kan gå över på ett par dagar, men en muskelbristning kan ta månader att få bukt med. Om du tillhör den gruppen löpare som springer ett långpass med bröstsmärtor och blodsmak (tro mig: jag har varit där) i två timmar så har du också ont på fel sätt: långpass skall kännas i kroppen efteråt, inte vara plågsamma när de pågår.

Eller med andra ord: spring intervaller så hårt du kan och långpassen så långt du kan!

Om man tittar på hela löpupplevelsen så njuter nog jag kanske ändå lika mycket som min Nya Zeeländske vän; skillnaden är att han njuter medan det pågår och jag njuter av att det är avklarat så att jag kan få ligga i soffan och känna mig som en bättre människa. Löpglädje kan ju vara så mycket. När är det skönt för dig?

Per Håkansson är Certifierad Löptränare hos Team Snabbare, samt endofinjunkie som behöver sin dagliga fix av löpträning för att inte få abstinens och bli sur.




Per Håkansson
Per Håkansson

Författare



Kommentera

Kommentarer måste godkännas innan de syns.