En nära-livet-upplevelse

Tänk dig att du har munnen full med blod. Minst en deciliter. Men du får inte spotta utan måste springa med den blodfyllda munnen stängd uppför ett brant berg och endast andas genom näsan. Det var ungefär den känslan jag hade under gårdagens äventyr vid Rogers Bergstävling.

[custom_frame_right]

[caption id="attachment_772" align="alignright" width="290" caption="I och för sig är bilden tagen en stund efter målgång men jag ser faktiskt inte så trött ut. Alltid något."][/caption]

[/custom_frame_right] Rogers Bergstävling är en ytterst sympatisk lite träff som går ut på följande: Roger, från klubben Stockholms långdistanskubb, tar sitt lilla campingbord och sätter sig på toppen av en av Stockholms slalomkullar; Hammarbybacken. Så traskar glada människor med egna nummerlappar och egen dricka upp till toppen och talar om att de vill vara med. Startavgift noll kronor. Vinnarna av dam respektive herrklasserna får en fri start vid Sörmlands Ultramaraton.
Så traskar vi ner igen till foten av backen för att dra igång loppet. Direkt vid start ska man upp till toppen, ner på andra sidan och runt berget. Ett varv är cirka två kilometer. Man springer fem sådan varv och spurtar (ha, ha) upp en sjätte och sista gång till målet på toppen. Hepp!

Tävlingen brukar hållas i maj och september samt på luciadagen då man måste ha pannlampa och det bjuds på glögg och pepparkakor. Igår, tisdag, var det ett rekordstort startfält på nästan 50 personer. Det tidigare deltagarrekordet låg på 33. Jättekul. I och för sig var det kul den gången vi bara var fem deltagare för då kom jag tvåa, en bedrift jag inte lär upprepa.

Eftersom jag det senaste året ägnat all tid åt att träna andra har min egen träning blivit minst sagt lidande. Ingen simning, ingen cykel och löpning max en gång i veckan. Tror jag har sprungit så långt som 10 km fem gånger sedan maj och då helt platt. Men på startlinjen stod jag. Och eftersom jag gärna lever efter devisen ”bränn allt krut direkt” var det lagom kul på toppen efter första stigningen (se inledningen av texten). Stigning två, tre och fyra var mer okej då man börjar vänja sig. Femman var bedrövlig och sista varvet handlade mest om att ta sig runt. Hade inte heller någon precis framför eller precis bakom att fajtas med så jag lunkade på i egen takt.

Tiden blev självklart katastrofal. Typ minst åtta minuter sämre än vad jag sprungit på tidigare. Men jag gjorde det. Och jag sprang fortare än alla som inte var där (och några som faktiskt var där). En del människor som läser den inledande beskrivningen av hur det kändes tycker säkert att jag är dum i huvudet som ställer upp frivilligt, men de har i regel inte provat att utmana sig ordentligt tidigare. Trots att det är jobbigt infinner sig redan under loppet en känsla av glädje över vad kroppen kan klara och när man går i mål är känslan ännu starkare. Att springa ett lopp som Rogers Bergstävling är inte en nära-döden-upplevelse. Tvärt om. Man känner så mycket tydligare att man lever och upplever en glädje och tacksamhet för allt roligt man kan ha med sin kropp. En nära-livet-upplevelse helt enkelt.




admin
admin

Författare



Kommentera

Kommentarer måste godkännas innan de syns.