Livet är som en TV

[caption id="attachment_522" align="alignright" width="300" caption="Allt hänger på inställningen."][/caption]

Visst är det kul att det finns många träningsivrare som entusiastiskt försöker hjälpa soffpotatisar till en hälsosammare livsstil. Problemet är att de flesta potatisar skräms ännu längre upp i soffan av hälsoivrare som inte begriper psykologi. Som Anna Skipper på TV till exempel.

Läste en krönika av Hanne Kjöller i helgen. Hon ska köra Öppet spår under Vasaloppsveckan och skriver nu kontinuerligt i Dagens Nyheter om sin väg mot skidloppet i fäders spår för framtids segrar.

Inledningen på Hanne Kjöllers text säger en hel del om hennes inställning till träning: ”Nu förstår jag varför idrottsmän är så tråkiga. Det är för att de har så tråkigt - party är roligare än knäböj. Och för att idrotten i sig tvingar dem att bli tråkiga”.

Hon fortsätter i samma stil och slänger in meningar som ”...ett par veckors mardrömslik renlevnad...” och i den förklarande faktarutan som beskriver hennes skidsatsning står det att Hanne under ett halvår har ”bytt ut allt som är roligt i sitt liv mot träning, träning och åter träning”. Eller vad säger ni som förstår er på hälsosam matlagning om orden: ”Sedan jag började mitt liv utan god mat och vin...”.

Jag tycker texten är jättespännande. Visst förstår jag att hon raljerar lite för att göra texten roligare, men den värld hon beskriver är en värld som är så otroligt långt från den jag, min familj och de flesta av mina vänner lever i. Bara det att Hanne Kjöller skriver att hon nu lever utan ”god mat” får huvudet att snurra. Som om hälsosam mat per definition är motsatsen till god mat. Och när hon beskriver sin skräck över att kanske bli bjuden på lasagne när hon är bortbjuden visar på en okunskap och inställning som jag inte kan låta bli att fundera på var den kommer från. Jag tror det är TV:s fel.

Jag är inte direkt först med att skylla på TV. På 1960-talet tog en ung man med sig ett gevär till en svensk dansbana och iklädd cowboyhatt sköt han några andra unga människor. Självklart en stor tragedi för samtliga inblandade. Men det, så här i efterhand, komiska var att man i medier delvis skyllde vansinnesdådet på TV-serien ”Bröderna Cartwright”, en minst sagt fredlig och oblodig TV-serie där det i och för sig både förkom cowboyhattar och gevär (se en bit av TV-serien här: http://www.youtube.com/watch?v=vimG35zowXo). För att inte tala om det famösa Studio-S-programmet 1980 som fick atomvapen att vara söta som kattungar jämfört med våldsamma videofilmer som fanns att hyra (ett program som i Aftonbladet senare beskrev som ”svensk moralpaniks mest töntiga dikeskörning”).

Själv vill jag skylla på Anna Skipper och hennes program ”Du är vad du äter” samt produktioner i stil med ”Biggest loser”. Anna Skipper brukar gå hem till överviktiga personer och rensa ur deras kylskåp. När hon slänger burken med till exempel bearnaisesås är det gärna med små utrop som ”det här är vidrigt”. Så tvingar hon de överviktiga att dricka en grön sörja varje morgon som i princip alla tycker är så äcklig att de nästan kräks. Och i ”Biggest loser” är det gärna någon militärisk typ som står och skriker ”No pain no gain!” eller ”Move your fat ass” när träningsobjektet i fråga inte orkar köra i riktigt den takt som träningsfuriren vill.

Vad lär vi oss av det här? För det första att Anna Skipper ljuger. I och för sig är just den såsen inte den mest hälsofrämjande, speciellt inte om den är färdiggjord, men det vet ju alla att bearnaisesås är gott. När Anna Skipper säger att det är vidrigt är det en uppenbar lögn. När hon tvingar i folk den gröna sörjan är det lätt att tro att det är så man måste göra - slänga den härligt goda såsen (eller i Hanne Kjöllers fall lasagnen) och istället tvinga i sig dryckernas motsvarighet till tagelskjorta.

Lika usla signaler kommer från träningsfurirerna i program på temat ”Biggest loser”. Det är självklart att man måste skrika åt folk för att få dem att träna eftersom träning per definition är så skittråkigt så att ingen vettig skulle kunna motivera sig till det om inte furiren stod där med ridspö och megafon.

TV-programmen, och Hanne Kjöllers text, är väldigt långt från den verklighet som jag ser bland mina Facebookvänner som publicerar spaltmetrar med jublande texter och bilder på stora, lyckliga, leriga leenden från en skogsglänta tillsammans med sin mountain bike och några andra lika lyckligt leende leriga vänner.

Om Hanne Kjöller, mot förmodan, skulle vilja fortsätta med en livsstil som i många väldokumenterade studier visat sig bland annat ge bättre immunförsvar, bättre sömn, högre skydd mot en lång rad sjukdomar från cancer till depression, högre stresstålighet, högre kreativitet och starkare muskler, hjärta, leder, skelett som i sin tur förebygger allt från ryggproblem till hjärtinfarkt, så finns det en sak hon måste förändra ganska snart - inställningen. Tror man att träning och hälsa ska vara som hos en hotfull Anna Skipper är man helt fel ute. Det gäller att hitta det positiva i det man gör. Man måste försöka att inte se de uteblivna fredagschipsen som ett straff. Och, för guds skull, hitta lite glada träningskamrater! För det är som man brukar säga: Livet är som en TV - allt beror på inställningen.




admin
admin

Författare



Kommentera

Kommentarer måste godkännas innan de syns.