Vet du hur du springer?

De flesta tror att de har koll på ungefär hur det ser ut när de springer. Det har de inte. Till exempel tror i princip alla som springer i barfotaskor à la Five Finger att de landar på framfoten. Men enligt en ny studie visar att vad löparens bedömning av vilken del som går ner i marken först och vilken del som verkligen gör det är långt ifrån samma sak. Och det även om det är erfarna "barfotalöpare" som får göra bedömningen. 

På Team Snabbares kurser i löpteknik är det många som blir förvånade. Störst förvåning brukar det vara när de får se sig själva springa. De flesta har nämligen en bild i huvudet av hur det ser ut men har aldrig sett sig själv springa på film och blir då överraskade över att de faktiskt ser ut som de gör. Att det ser tungt och långsamt ut, att de hänger med överkroppen som roterar en del, att de viftar med armar och liksom lufsar fram på ett sätt som inte alls överensstämmer med den inre mentala bilden.

[custom_frame_right][/custom_frame_right] Ibland kommer personer till kurserna med Five Finger eller liknande på fötterna. De är i regel helt säkra på att de tassar lite lätt på framfoten när de springer. Ibland gör de det. Ibland inte. Titta nu på bilden här till höger. Det här är en stillbild från en kväll nu i februari. Personen på bilden har visserligen inga Five Finger på fötterna men är vid det här filmtillfället helt övertygad om att landningen sker på framfoten. Så är det inte riktigt.

Ibland är det så lyckligt som att forskning kommer fram till saker som folk vetat länge. Som att man bli intelligent av fet fisk eller blir trött av varm mjölk. Ger man bara forskarna lite tid och pengar kommer de fram till samma sak som många vetat länge, men nu bevisat med grafer och 400 fotnoter (missförstå mig inte, jag är FÖR all typ av kvalificerad forskning och då speciellt idrottsforskning). Och nu har alltså forskare vid University of North Carolina kommit fram till exakt samma sak som Team Snabbares löptränare och personen på bilden här ovan redan listat ut. Hur man gör och hur man tror att man gör är inte samma sak.

Försökskaniner i studien var 57 manliga och kvinnliga löpare. De var fördelade på 22 personer som ar vana vid att springa i traditionella mer uppbyggda löparskor och 35 personer som var vana att springa i minimalistiska löparskor (de skulle minst ha gjort det i 6 månader). Samtliga fick springa i fem minuter på ett löpband i en självvald hastighet och under den sista minuten blev de filmade. Alla deltagare hade fått tala om var de la den initiala tyngden när de sprang - på hälen eller framfoten. Av de som sprang i mer traditionella löparskor sa 20 av 22 att de landade på hälen. Filmen visade dock att även de sista två som trodde att de landade på framfoten egentligen var hällöpare. Av de som sprang i minimalistiska skor sa samtliga att de landade på framfoten. Och två tredjedelar hade faktiskt rätt i det. Men den sista tredjedelen, 12 av 35 löpare, landade på hälen.

[custom_frame_right][/custom_frame_right] Nu var det inte så att de som räknades som hällöpare bara råkade nudda marken lite med hälen och att tyngden sedan kom på framfoten. Forskarna mätte nämligen även nerslagskraften. Och den ser du på bilden här till höger. Den prickiga linjen TSR (Traditional Shoes Rearfoot striking) visar hur de som sprang i vanliga joggingskor och landade på hälen fick en lite krafttopp precis i början då hälen gick i marken. Nu kan man tro att hög kraft ner i marken alltid är av godo eftersom det är benens kraft som driver kroppen framåt. Dessvärre fick de trycket ner i marken lite för tidigt vilket bromsar steget och ökar risken för skador. Den svarta linjen (MSR) tillhör de som sprang i minimalistiska skor och landade på hälen. De fick också en liten bromsande effekt i början av markkontakten även om den inte var lika stor som för de med traditionella skor.

Så har vi de som sprang i minimalistiska skor och landade på framfoten. Där finns ingen bromsande ”kraftknöl”  i början av steget. Däremot får de till ett högre tryck mot marken än de övriga när trycket är som högst vilket betyder att de skjuter sig framåt med lite större kraft eftersom det trycket kommer när foten är bakom tyngdpunkten och då skjuter på istället för att bromsa.

En stor brist med undersökningen är att man inte tittat på de som springer i traditionella skor och landar lite mer på framfoten. Alistair Brownlee som tog guld i triathlon på OS i London 2012 ligger väldigt högt på framfoten och han springer inte i några barfotaskor. Hur kurvorna för den typen av löpare ser ut får vi inte veta.

Att de inte hade med den typen av löpare förklaras av att det inte fanns några sådana i gruppen. Men av det här kan man lätt tro att minimialistiska skor alltid är bättre. Och så är det inte riktigt. Det finns flera andra studier som visar att löpeffektiviteten faktiskt är lite bättre i lätta tävlingsskor jämfört med minimalistiska skor. Att många som inspireras av barfotavågen och boken ”Born to Run” och gör en snabb och stor förändring av sitt löpsteg riskerar skador är en annan aspekt på det hela. Och det kan både bero på att kroppen inte är van vid den typen av belastning samt att man inte rättar till ineffektiva rörelser i resten av kroppen utan tror att det räcker med att springa på framfoten. Det kan dessutom vara av godo att lägga lite tyngd på hälen, även om inte allt ska komma där. Så är det till exempel när man springer riktigt långt eller vid en Ironman då man har 18 mil cykel i benen. Visst kan det finnas personer som klarar att ligga endast på framfoten även då, men det är inget att rekommendera för 99,9 procent av befolkningen.

Vad blir slutsatsen av det hela? Ta med dig din telefon på löparrundan. Ställ den på ett elskåp eller en stubbe eller låt en kompis hålla i den och så filmar du dig när du springer. Sedan går du hem, stoppar in filmen i datorn så att du lätt kan stega fram filmen en ruta i taget så du ser vad som verkligen händer och inte det du tror och hoppas.

Se även Team Snabbares blogg