Vikten av motstånd

”Du klarar mer än du tror.” Det är en sån där härlig floskel som de flesta har hört många gånger förr, gärna i kombination med ”kroppen är fantastisk”. Men grejen är: det stämmer ju. I alla fall om du blir lite utmanad. Det är då rekord slås, om det så är cykel, löpning, triathlon eller vilken annan sport som helst vi pratar om.

Det är lättare att pressa upp farten i en spurt om man utmanas av andra. Som här precis vid målgången för en av träningskvällarna vid Sjöhistoriska i somras.

Det är lättare att pressa upp farten i en spurt om man utmanas av andra. Som här precis vid målgången för en av träningskvällarna vid Sjöhistoriska i somras.

Det här med att ha ordentlig konkurrens är rätt bra för resultatet. Många är de dueller i idrottsvärlden som utspelats genom åren där konkurrenter, gärna ivrigt påhejade av pressen, tagit sporten till nya höjder, som matcherna mellan Björn Borg och John McEnroe eller, om vi håller oss till löpning, kamperna mellan Gunder Hägg och Arne Andersson eller mellan de brittiska medeldistansarna Sebastian Coe och Steve Ovett på 1980-talet.

Det här gäller så klart även i triathlon. Faktum är att de två (2) snabbaste löptiderna vid Ironman Hawaii har 24 år på nacken. Både den snabbaste och näst snabbate tiden spangs 1989, i den (i triathlonvärlden) så berömda uppgörelsen mellan Dave Scott och Mark Allen som låg axel vid axel under en mycket lång del av löpningen. Tillsammans lyckades de hetsa varandra till stordåd innan Mark Allen lyckades göra ett ryck som gjorde att han kom 58 sekunder före Dave Scott i mål. INGEN har alltså sprungit snabbare än vad de gjorde på den banan på 24 år. Faktum är att inte ens Scott och Allen hade kunnat springa så fort - om de inte gjort det sida vid sida med varandra.

I en studie som publicerades för ett par år sedan lät man cyklister köra 4000 meter så hårt de bara kunde på en trainer som var kopplad till en dator där de kunde se hur de cyklade. De fick sedan komma tillbaka två gånger och tävla mot en figur på skärmen som körde precis efter deras egna resultat första gången. Och även om de verkligen körde så hårt de kunde första gången kunde de alla köra lite fortare (i snitt 1 procent) när de gång nummer två hade sig själva att tävla mot. När forskarna lät dem komma tillbaka en tredje gång fuskade de och skruvade upp tempot 2 procent på figuren på skärmen men sa till cyklisterna att det är exakt samma som första gången. Resultatet blev att de i snitt förbättrade sig 1,7 procent, alltså ytterligare en förbättring av tiden de fick andra gången som i sin tur var ännu bättre än första gången då de körde så hårt det bara var möjligt.

Ibland måste inte ens konkurrenten vara på plats för att sporra en idrottare till stordåd. På 1950-talet kämpade världens löpare om att bli först under 4 minuter på en engelsk mil. Väldigt många var väldigt nära. Till exempel sprang den australiske löparen John Landy på mellan 4.02 och 4.03 sex gånger innan Roger Bannister äntligen tog sig igenom fyraminutersväggen 1954. John Landy sprang på 3.58 sju veckor efteråt och under de kommande tre åren efter Bannisters rekordlopp hade 15 personer gjort samma sak (extrafakta: Gunder Hägg sprang på 4.01.4 redan 1945 och nuvarande världsrekordet som sattes 1999 av Hircham El Guerrouj lyder 3.43.13).

Att ha förebilder som gjort det ”omöjliga” är alltid av godo. Man kan till exempel se hur mycket det betyder att en person från samma land har presterat riktigt bra. Det nu i och för sig avsomnade ”svenska tennisundret” som gjorde att lilla Sverige var bäst i världen under slutet av 1980-talet och framåt hade aldrig hänt om inte den just nämnde Björn Borg hade funnits. Ett tag var det bara britter på pallen i medeldistanslöpning, på 1960-talet kom många stora marathonlöpare från Nya Zeeland och idag är det främst Kenya som gäller. I Finland är det idag få som ägnar sig åt friidrott bortsett från kastgrenarna där de fortsätter att producera kastare i världstoppen, vilket inte alls var fallet på 1920-talet då de verkligen var en nation att tala om när det gäller långdistanslöpning.

Det räcker dock inte alltid med en bra förebild. Fram till den 1 maj 2010 var det endast väldigt lätta män (snittvikt under 60 kilo) födda och uppväxta i östra Afrika som lyckats springa 10 000 meter under 27 minuter. Men då sprang plötsligt den 185 cm långe, 74 kilo tunge, vite amerikanen Chris Solinsky från Wisconsin på 26.59.6. Före Chris Solinskys rekordlopp var det många som påstod att man måste vara afrikan för att springa så fort (mer om det i artikeln ”Norrmän - vinterns kenyaner”) och dessutom helst inte väga mer än 56 kilo. De hade fel. Jag trodde faktiskt att fler ”tunga”, vita västerlänningar skulle följa i Chris Solinskys spår när han väl visat vägen. Det hade varit kul. Men så blev det dessvärre inte. Men du kanske inte hade hört talas om Chris Solinsky och hans rekordlopp? Då har du gjort det nu. Bara att följa hans exempel. Kan han kan väl du?

ps. Vill du också få träning där du för bästa resultat utmanas rejält av en grupp med likasinnade under överinseende av professionella löptränare? Då kanske sånt här kan vara något för dig: Full fart i Sätrahallen eller Löpträning de luxe.




admin
admin

Författare



Kommentera

Kommentarer måste godkännas innan de syns.