Helena Kvapil tränar 7-8 timmar i veckan, mest på väg till eller från jobbet. Men när hon nu hade kvalat in till Ironman World Championships i Kona, Hawaii, igen, så vore det väl kul om hon kunde slå sitt tidigare rekord där ändå?!
Det satte hon för 17 år sedan, när hon tränade betydligt mer. Nu i år tävlade hon i W45-49 år. Men rekordet, det tog hon ändå. Receptet: Kvalitet före kvantitet. Nu siktar Helena vidare mot VM på halva distansen, i Sydafrika. Här är hennes berättelse.
Aloha,
Söndagen den 20 Augusti 2017 ropades mitt namn upp på slot allocation i Kalmar. Jag kunde knappt svara... började gråta... Det var 13 år sedan jag hade denna möjligheten, innan jag hade fött två barn och innan jag var gift. 13år sedan... 2004, det var på den tiden jag inte gjorde annat än jobbade och tränade. När jag kunde sova ostört och när jag ville. Nu fick jag alltså chansen igen. Skulle jag ta den? Självklart! Vem vet när man får en sådan chans igen.
Med en träningsdos på ca 7-8 timmar i veckan, så skulle jag ändå se till att komma i mål. Jag får ihop min träning genom ”transport-träning” till och från jobbet samt några lunchpass. Kvalitetsträning före kvantitetsträning.
Viktoria Johnsson kontaktade mig samma dag och undrade om vi skulle resa tillsammans. Självklart! När jag var gravid 2012 så sa hon att vi skulle åka till Hawaii ihop om några år. Och tänk, nu skulle det bli av! :-)
Torsdagen 5 oktober flög vi iväg till Los Angeles och jag tyckte att det var bäst att sova en natt på LAX och flyga vidare till Hawaii tidigt nästa morgon, så man inte får så himla tufft med tidsomställningen. Båda flygningarna gick väldigt bra.
När vi landade i Kona fredagen den 6 oktober så var det så underbart härligt! Att gå ut ur planet och känna värmen utomhus även om det var på en flygplats. Tyvärr hade vi inte ordnat egen hyrbil, men detta ordnade vi dagen efter.
Ett tips: Hyr bil på flygplatsen direkt! Den behövs överallt och välj en full size SUV, den är billigare än en compact car samt du får plats med ALLT i en stor bil. Sedan kan man ibland undra hur stor bil som det går att få. Jag fick fråga om de hade någon lite mindre, måste ju kunna parkera. :-)
Vi checkade in på vårt boende som Viktoria fixat. Kona Surf & Racket Club. Jättefin och fräsch lägenhet med stor balkong och en helt fantastisk havsutsikt!! Vi har fått se underbara solnedgångar. Vill bo där igen!
På lördagen passade vi på att fixa våra cyklar och lämnade in dessa på Bike Works, innan de hade så fullt upp att de inte skulle hinna kolla på cyklarna. Även om man har bra koll på sin cykel, är det bra att få en genomgång att allt är ok och fastskruvat.
Efter allt fixande tog jag en rejäl löprunda längs med Alii Drive. Det var underbart att svettas som en gris samt röra på kroppen. Sjöblöt av svett! Sedan kom värsta regnskuren... sjöblöt igen....
Söndag morgon hade vi bestämt oss för att simma. Hade inte simmat en meter sedan Ironman Kalmar så det var härligt i det underbara vattnet. Så underbart kristallklart vatten. Att se havsbotten hela tiden samt färgglada fiskar!! Blev simning varje morgon fram till och med torsdag.
Måndag efter simningen hämtade vi våra cyklar som var klara från service. Vi bytte snabbt om och tog bilen en bit ut på Queen K och parkerade vid en utsiktsplats. Ett tips är att köra lite längre bort och parkera i Waikoloa Shopping Center, för där kan man även köpa dricka vid behov. (Jag visste dock inte om att denna plats fanns... förrän vi cyklade förbi.)
Det var underbart att cykla och känna på värmen, slippa frysa. Det blev ett pass på ca 2 timmar. Älskar min vita blommiga cykel, trots att den är 14 år gammal... Här behövs inga nya prylar, det är benen som är maskineriet.
På tisdagen simmade vi ett kortare pass, ut till ”Kaffe-båten” och en liten bit till och sedan tillbaka. Därefter gick vi direkt och registrerade oss, så vi hade det gjort. På eftermiddagen ville vi ut och känna på ”hettan” vid Energy Labs, men då var det mulet och det blev inte så varmt.
På Torsdagen var vi med på ”Underpants run”, något som bara måste göras. Det var så kul! Mike Reilly åkte först på sin scooter och därefter sprang ett par tusen personer efter... På kvällen var det Pre race meeting och middag, utomhus! Det är då man börjar känna av allvaret. Det är bara på Hawaii som det säger grattis innan start: ”Congratulations – you made it here. Now all you need to do is to finish”.
På fredagen tog jag det väldigt lugnt och låg mest vid poolen, slöade och svettade och drack massor av vätska. På eftermiddagen bestämde vi oss för att åka in och lämna in cyklar och alla växlingspåsar. Ojojoj vad många cyklar det fanns på plats. Fick en bra guide av en funktionär som visade mig var man tar vägen osv.
Tävlingsdagen
Jag vaknade vid 04-tiden av att Viktorias mobil/väckarklocka ringde men att den inte stängdes av... Fick gå och väcka henne.
:-)
Vi hade bestämt att vid 04.30-tiden skulle vi köra mot starten. Vi körde ej Alii Drive utan tog vägen upp för backen. Det var lite köer men inte så farligt. Parkerade bilen på ”vår plats” och gick sedan till parkeringen bakom hotellet där vi skulle bli Nummer stämplade med tatueringar. Dessa siffror skulle vara bättre än stämplarna, men de satt inte kvar efter simningen... Sedan fick vi väga oss. Detta för att om något händer och vi hamnar i läkartältet efter loppet, så kan de kolla om man har tappat mycket vätska osv...
Gick till toakön eftersom den var kort. Lika bra att passa på. Efter det gick jag till cykeln och såg att den stod i 1dm vatten pga monsunregnet från kvällen/natten. Pumpade däcken, fyllde på med dricka i cykelflaskan och lade Powerbars i min ”bentobox”. Sedan gick jag tillbaka dit man lämnade in sina överdragskläder. Träffade Calle Nordbeck och skrattade åt att jag var så himla nervös. Men på något vis var jag ändå lugn och koncentrerad.
Boom! Där gick herrproffsens start, sedan damproffsens, age-group herrarnas start och då var det vår tur att gå i vattnet. Jag var långt bak i starten, fick panik när jag var för långt fram och många ben sparkade hit och dit. Boom, så gick vår start och det var dags att simma! Kom ganska snabbt in i min 3-takt och bara njöt av det kristallklara vattnet och färgglada fiskarna. Jag var lite mer fokuserad än på träning. Det kändes som att jag hela tiden hade folk runt omkring mig, så jag simmade framåt och inte bakåt. Det kändes bra när jag kom upp ur vattnet. Tittade inte på klockan utan var bara glad att jag var klar med Del 1. Eftersom simning inte är min starkaste gren, var det enkelt att hitta min cykel J . Tog direkt en powerbar bit och mumsade på uppför första backen.
Cyklingen började med en liten runda uppför Kuakini Hwy och sedan tillbaka uppför Palani Rd innan man påbörjade resan mot Hawi. Jag kände mig stark och körde på. Jag och Ida Larsson hejade på varandra. Hon körde starkt ifrån. Efter ett tag cyklade Karin Linnersund ikapp och om mig. Det var väntat, så brukar hon göra och sedan swischa iväg i all fart och vi brukar inte ses förrän någon gång på löpningen igen. Men efter ett par mil kom jag ikapp henne och cyklade om. Oj tänkte jag, vad är det som händer? Då hoppade min kedja och jag fick stanna och fixa till den. Karin cyklade om men frågade om allt var ok med mig. Och det var det, bara kedjan. Man ska inte ha stora klingan i, lättaste växeln i bak och sedan tro att det går bra att snabbt byta till lilla klingan i en uppförsbacke... Klart den hoppar! Men det gick snabbt att fixa och så var jag iväg igen. Kom ikapp Karin än en gång och cyklade vidare. Tryckte på så gott jag kunde. Drack och åt ofta, det var galet varmt men jag älskar det! Slippa frysa.
Mötte Calle Nordbeck då han var på väg ner från Hawi. Det tog dock en hel evighet och lite regndroppar innan man själv kom fram till vändpunkten och kunde känna att ”nu är det bara hälften kvar..”. Check på den! Nu kör vi mot mål. Efter ca 12mil brukar det kännas i min kropp, man är lite stel här o där och inte riktigt van vid triathlon positionen. Jag brukar ställa mig upp och bara cykla lite annorlunda så får man fart igen.
Det är verkligen varmt, men jag trycker på ändå. I vissa partier saknar jag två extra tyngre växlar, men det går inte att göra något åt där o då. Dricker och dricker och tuggar i mig powerbar med jämna mellanrum. Det går inte att äta mycket i denna hettan, därför tar jag små tuggor då o då. Vätskan går åt hela tiden och jag fyller på vid varje station.
När jag närmar mig vår utsiktsplats känner jag igen en dress framför mig. Det tar ett tag innan jag inser att det är Jona, på hennes röda fina cykel. Tjoar glatt på henne och kör vidare. Närmar mig Energy Labs infart och märker hur farten minskar eftersom det är så spännande att se vilka som springer och vem som ev leder loppet... Jona kommer ikapp mig och cyklar om mig. Rätt vad det är har vi kommit till T2. Sååååå glad att jag är klar med cyklingen och Del 2. 18mil känns i mina ben. Tvingar in mig på att ta ett toa stopp, för att stämma av att jag har druckit tillräckligt mycket. Tar lite tid, men det är viktigt att ha den kollen. Det var på gränsen med vätskebalansen. Hämtar min löparpåse, byter snabbt skor och sedan iväg. Herregud vilka stela betongben... Ska jag springa en mara nu???
Snabbt ändra fokus. Jag måste bara ta mig till första vätskestationen... överleva dit. Känns som en evighet. Äntligen, dricka dricka dricka. Vatten, cola, vatten. Slarvar absolut inte. Det tar ett par km innan jag ens känner att jag springer. Jag chasar mig framåt sakta sakta... Ida Larsson och jag har lite sällskap. Hon springer dock om mig vid varje vätskestation, men efter ett tag får jag tillräckligt med energi och känner att nu springer jag på. Kommer till den tuffa uppförsbacken vid Palani Rd.
Bestämmer mig för att gå hela backen upp, med raska steg. Det ger mer än att springa till sig mjölksyra. I backen går jag förbi Jona´s danska väninna Karen. Väl uppe på Queen K Hwy, känner jag mig stark och börjar springa. Stannar fortfarande till vid varje vätskestation. Minns hur det var 2004, då högg det till i ryggen precis på denna platsen och resten av det loppet blev en enda pina och min man fick vänta länge på mig. Nu kände jag mig stark! En liten bit bort ser jag min kompis Jeff och bara skriker på honom. Vi har inte setts på 16år!!! Vi ger varandra high five och säger att vi måste ses efter loppet! J Jag får massor av energi av detta, så himla kul överraskning! Det är inte varje dag man träffas på en Highway...
Kommer bort till infarten till Energy Labs och njuter av att snart är jag vid sista vändpunkten innan färden mot mål. Solen har gått ner och jag kan glömma ett ljust målfoto. Men drömmen att klara ett nytt Hawaii-PB finns fortfarande och jag börjar undra om jag kan klara det. Har ingen klocka på mig, så jag vet inte. Men springer på bra nu. Det har svalkat lite, möter Calle Nordbeck och får ny energi. Nu vänder jag vid Energy Labs och sätter fokus mot mål. Det blir snabbt väldigt mörkt, men jag ser ändå. Uppe på Queen K Hwy kommer jag ikapp Calle och vi peppar varandra. Det är inte långt kvar nu... Jag bestämmer mig för att försöka öka farten, men det går bra i korta sträckor, sedan måste jag stanna, andas och gå ett par steg innan jag springer på igen. Kommer till Palani Rd och nu är det nerförsbacke. Ut med armarna, nu flyger jag ner för backen och äntligen ler jag.
Förmodligen är det första gången på hela dagen som jag ler. Ett par svängar och sedan är jag på sista delen av Alli Drive in mot mål. Då, från ingenstans, får jag in en spurt. Vill bara springa om alla jag ser och kan. Springer som tusan och ser målet. Sträcker armarna i luften och är sååå glad att jag äntligen är i mål.
Har ingen koll på min tid. Plötsligt blir jag svimfärdig. Två funktionärer tar tag i mig, går sakta bort med mig. Försöker få i mig lite vätska, men jag är inte riktigt ok för att ta hand om mig själv. De beslutar sig för att hämta en rullstol. Sten Orsvärn får syn på mig och fotar mig J Funktionärerna blir arga *Is that your husband, if that is your husband I would divorce him*. Jag bara skrattar. Jag ber honom hälsa familjen att jag är ok! Funktionärerna drar mig till sjukvårdstältet. Där får jag ”väga in mig”, jmf med vad jag vägde före starten. Det skiljde inte mycket. Men jag var ändå inte i balans. En timme senare och 11 koppar kycklingsoppa, så kände jag själv att livet återvände. Jag kunde titta runt och se att jag inte var ensam som låg där. Läkaren kollade blodtryck, kollade pulsen... Men släppte inte iväg mig. Tyckte att min puls var för hög jmf vad min vilopuls brukar vara. Efter ytterligare 30min så var blodtrycket bra och pulsen den samma och då var det ok för mig att lämna, om jag tyckte det var ok. Gick iväg för att hämta min finisher tröja och medalj. Där träffade jag Viktoria och undrade hur det hade gått. Hon hade haft problem med sin bakväxel och det gick inte alls bra att cykla, men hon kom i mål och det är så galet starkt gjort! Det var hennes 25:e Ironman!!!
Efter lite pizza och öl gick jag och kollade mitt resultat och blev glatt överraskad att det blev sub-12. 11.51.22. Underbart!! Mitt gamla Hawaii rekord var på 12.07.19 och var från År 2000, så 17år senare slog jag det!
Nu njuter jag av off season, lite träning som jag vill och drömmer om att jag vill till Hawaii någon gång igen, för det var alldeles alldeles underbart!!! Men 2018 blir det fokus på ½-Ironman. Då ska jag till IM.70.3-VM i Sydafrika!
Kommentera
Kommentarer måste godkännas innan de syns.
