INGÅR I SERIEN AV MÖTEN MED VM-FINALISTER SOM TÄVLAR PÅ HAWAII UNDER OKTOBER
Jag är på väg till World Championship Kona Hawaii med en liten känsla av att jag borde nog inte vara här, skriver här Pernilla Meyersson, och lägger till att hennes sätt att ta sig an stora utmaningar är att dra ner förväntningarna och inte ha något prestationstryck. Istället är det äventyret med oklar utgång hon gillar, det där man övervinner rädslor av olika slag. Nu är hon redo att försöka ta sig i mål "tillsammans med alla världens härliga tanter".
För mig började den här resan för ett år sedan, eller egentligen för nästan 20 år sen. Egentligen inte min idé, min son tyckte det var dags, ”om du någon gång mer i livet ska göra en Ironman mamma så är det nästa år när du är yngst i åldersgruppen”. Han lovade att hänga på.
Har aldrig tidigare gjort en riktig Ironman. Okey då, järnmannen i Kalmar 2004, men det är så länge sedan så det räknas inte. Men det var då Kona Hawaii dök upp i medvetandet. Sen blev det inget mer triathlon för mig på tio år, av olika skäl. Upptäckte Team Snabbare och resorna till Mallorca och lusten att tävla infann sig. Det har blivit en halv Ironman per år, alltså en 70.3 tävling, de senaste fem åren.
Jag har varit en ”vanlig” motionär. Alltid tränat sen barnsben, gammal fotbollsspelare, men aldrig mer än kanske 4-5 timmar i snitt per vecka. Har alltid haft ett stort rörelsebehov och så gillar jag olika typer av äventyr, lite utöver det man tror man kan klara av. Man lyckas inte alltid men oftast så blir man lite mindre rädd. Det ger en härlig känsla, man utvecklas på många olika plan när man övervinner rädslor av olika slag.
För drygt ett år sedan bestämde jag mig alltså, och anmälde mig till Nice Ironman 30 juni 2019. Är man i min ålder med såpass lite erfarenhet av den här typen av prestation behöver man hjälp, strukturerad grenspecifik träning och i mitt fall rejält med styrketräning. Björn Rosenthal/Team Snabbare blev min virtuella coach - specifikt träningsprogram varje vecka och återkoppling då och då per mejl eller SMS. Erik Dybäck, PT på gymmet Balance, fick mig att gå från 45 kg i marklyft till 90 kg på några månader, men framförallt bygga relevanta muskler för att slippa skador. Att gå från 4-5 timmars träning i snitt till 9-10 kräver inte bara pannben, utan mycket styrka.
Blev less på all träning periodvis, särskilt de tunga veckorna med 12-14 timmar. Men jag lyckades knipa en tredjeplacering på Mallorca 70.3 i mitten av maj, och det gav massor med energi.
Med underbara supportrar, lite tur, pannben och träningen förstås, så klarade jag sedan att genomföra Nice Ironman. Men egentligen har jag inte gjort en full Ironman, för i Nice kortades cyklingen ner till 15 mil och löpningen till 30 k till följd av värmeböljan. Min cykeldator loggade 38 grader i bergen i tre timmar. Jag vann min åldersgrupp och så blev jag erbjuden en slot till Kona! Men det bör sägas, vi var bara tre i åldersgruppen och då är det lite lättare att vinna.
Ni hör jag är på väg till World Champion Chip Kona Hawaii med en liten känsla av att jag borde nog inte vara här... Så kanske det är men det är faktiskt också lite mitt sätt att ta mig an stora utmaningar.
Jag fungerar bäst när jag drar ner förväntningarna och inte har något prestationstryck. Jag brukar tänka vad är det värsta som kan hända? Och i det här fallet att jag kanske inte kan starta för jag blir sjuk, det händer någon olycka eller att jag helt enkelt inte orkar. Och så funderar jag över detta och känner mig förberedd på det och så blir jag lugn.
En del undrar varför jag ödslar så mycket energi på att tänka ut alla värsta scenarion och emotionellt delvis genomleva dem och förstår kanske inte hur jag dessutom kan bli lugn av det. Det för för långt här och nu att diskutera olika personlighetstyper och varför vissa är bra på att hantera stress och kris och andra mindre bra. Mitt sätt har i alla fall tagit mig enda till Hawaii… oavsett hur det går.
Existentiella frågor
Vänner och arbetskamrater och till och med min gamla mamma undrar från tid till annan varför jag håller på med det här. För mig är det ju relativt nytt att lägga så här många timmar på sin fysiska utveckling. Detta ovanpå ett ganska krävande heltidsjobb.
Utöver samvaro med mina tre barn och de närmaste vännerna har det inte blivit så mycket sociala aktiviteter. Jag har tränat mycket själv, dels för att jag måste träna när jag kan och har en lucka, dels för att jag måste köra i min takt. Tycker egentligen att det är roligare att träna med andra då får man ju både och - socialt och må bra. Men det har alltså blivit många timmar med mig själv.
Jag har nog kommit underfund med att jag trivs ganska bra också i mitt eget sällskap, det har varit en resa även i det inre, meditativt på något sätt. Och så det där underbara fysiska välbefinnandet efter ett långt cykelpass i naturen, eller ett intervallpass som gått extra bra. Har också hunnit lyssna på många spännande böcker under mina långpass på cykel eller i skogen.
En av de sista rundorna före avfärd var ett cykelpass på fyra timmar i ösregn. Jag tycker det är läskigt att cykla när det är blött, jag har en relativt ny cykel som jag heller inte testat i regn. I början adrenalin svett / rädd, bromsa inte i kurvorna! Efter tre timmar, blöt som en hund, men smått euforisk kör jag på en timme till. Ännu en rädsla övervunnen för den här gången. Härlig känsla.
Tro nu inte att jag har något problem med att vara rädd, eller se andras rädsla. Klart att man ska vara rädd om det är befogat men om man låter rädslan styra för mycket i livet tror jag man slutar utvecklas.
Det var lite tungt att komma igång med den strukturerade träningen igen. Men det har gått bättre och bättre, har tränat med lite mer intensitet, roligare upplägg och mindre volym jämfört med träningen till Nice. Det har givit utdelning, främst i löpningen.
Det jag oroar mig mest för är simningen, dels utan våtdräkt, dels med strömmar och vågor. Men en sista-minuten-duvning med Ulf Hausmann kändes bra, jag stod och ”torrsimmade” på Arlanda med huvudet svagt nedåt och den fiktiva tennisbollen under hakan, nu ska jag väl ändå kunna få ned huvudet och andas ordentligt - tack Ulf!
Och vad är det värsta som kan hända... jag får lift tillbaka med en båt och får spendera dagen hejandes på alla andra med min älskade dotter Rut på Hawaii!!
Alla världens härliga tanter
Nu är det snart dags att tillsammans med alla världens härliga tanter, kanske 40 personer som ska tävla i min åldersgrupp, se till att ta sig runt. Mitt enda mål är att genomföra och tycka att det är roligt (i alla fall tills det bara är några mil kvar).
För i ärlighetens namn fanns inte detta på kartan före Nice. Jag sa på kvällen före slotutdelningen, nej även om jag får en slot så tycker jag att jag nått mitt mål och kommer tacka nej. Då stirrade hela supportergänget stint på mig och sa, du kommer ångra dig resten av livet om du inte tar chansen och åker till Hawaii.
Och nu är jag på väg, så lycklig över modet att ha tackat ja om än nervös!
Ångrar inte en sekund denna fantastiska resa. Har gett både fysisk och mental styrka och ett lugn. Jag kommer nog inte göra fler hela Ironman, finns annat jag vill utveckla i livet också. Men ett par halva, 70.3, per år kommer det definitivt att bli och jag hoppas jag blir en av de där 70-åringarna som står på startfältet på Mallorca tillsammans med mina tre barn om 10 år.
Kommentera
Kommentarer måste godkännas innan de syns.
