Snabb, stolt & nöjd

Här en tävlingsberättelse från Carolin Sedig, som nyligen blev näst snabbaste svenska vid Ironman 70.3-VM i Sydafrika, trots att hon är relativt ny i sporten och på distansen.  

För nästan exakt sju månader sedan gjorde jag min första 70.3. Jag gjorde min första sprint för några år sedan och tänkte att den distansen var perfekt för mig. Sen provade jag olympisk; "det här var ju ännu bättre". Inte så förvånande var min reaktion efter 70.3 "det här passar mig perfekt!". Så himla roligt! Eufori!

Jag gjorde ytterligare en 70.3 i Durban i Sydafrika och tack vare att de hade extra slots så fick jag en slot till årets "VM". Detta trots ett ganska dåligt race.

Jag tvekade lite grann för det kändes "fusk" att få en plats till VM när de andra som kvalat hade presterat bättre. Men jag tog platsen iaf, och det ångrar jag inte!

Dagarna innan race var jag nervös och tvivlade enormt på vad jag gjorde här. Omgiven av topptriathleter från världen över. Och så jag. Bollade tankarna med coach Pål som fick mig att skita i alla andra och fokusera på mitt race, och ge banan det bästa jag har. Ett av mina mål var att göra mitt bästa och förhoppningsvis placera mig på övre halvan av resultatlistan.

Ju närmare racedag desto mindre vind och kanske skulle tom solen titta fram. Incheckad och klar och sen var det bara att lita på att all träning hade gjort mig förberedd.

Vattentemperatur 15,9 grader. Härligt! Vattnet såg lugnare ut än provsim, tack för det! Häftig stämning på stranden; soluppgång och peppande musik. Bara att köra. Vacker simning med klart vatten. Kommer upp ur vattnet nöjd och med bra känsla.

Cyklingen inledde med motvind och uppför. Asfalten var allt annat än slät. Men det var ju bara att gilla läget. Sen kom lite mer uppför. Innan turning point möttes man av havsvyer och utsikt över magiska sanddyner. Rös i kroppen så vackert var det. Och så tacksam för att få cykla här. I ett VM.

Resterande cykling längs havet, och det var verkligen så himla vackert. Längs vägen stod locals och spelade musik, gjorde vågen och hejade.

Sen kom äntligen medvind och så småningom slät asfalt som var som bomull för baken! Kände mig riktigt stark och pepp!

Löpning längs strandpromenaden. Folk längs löpbanan som hejade, men lite besviken att det inte var bättre stämning, för det hade jag hört på förhand att det skulle vara.

Löpningen i sig var en positiv överraskning. Kom ihåg att Pål sa att spara på krutet till sista milen och trycka på då om det går. Första milen gick sjukt lätt och jag tänkte att jag måste våga lämna comfort zone. Sprang betydligt snabbare än planen, och det fick bära eller brista. Två små uppförsbackar i lite motvind var tuffa sista varvet.

5km kvar och jag inser att jag kommer gå i mål. Jag kommer passera mållinjen på Ironman 70.3 WC. Och passera mållinjen med en känsla att jag gjort ett av mina bästa lopp. Det kändes stort. Framförallt stort för att jag tvivlat.

Jag brukar inte vara så emotionell, men det kom faktiskt glädjetårar när jag åsprang in på röda mattan. Gjorde high5 med speakern och spurtade över mål. Det här var så mycket mer än "bara ett lopp". Jag bevisade för mig själv att jag faktiskt hade något här att göra. Med ödmjukhet att tillåta mig själv att vara riktigt nöjd och stolt över min prestation. Att placera sig på övre femtedelen av resultatlistan var klart över vad jag hoppats på och springa utan smärta ger klart godkänt och mersmak till fler lopp och utmaningar!

Coachens kommentar 

Carolins coach Pål Török kommenterar:

- Carolin har flyttat från ett land till ett annat, bytt jobb och träningskamrater. Hon har tvivlat en del på sin egen kapacitet och vi har hela tiden anpassat träningsprogrammet efter att hon å ena sidan ska må långsiktigt bra och ha kul, och å andra sidan ändå ska utvecklas mycket och kunna prestera på topp när det gäller.

- Det har hon verkligen lyckats med. Jag är både glad och stolt över hennes framsteg!




Pål Török
Pål Török

Författare



Kommentera

Kommentarer måste godkännas innan de syns.