Thomas Emilsson i Kona: "Lyckades iaf springa sista halvan av maran snabbare än första"

2017 oktober 23

Thomas går i mål, tillsammans med klubbkamraten Petter Gisslén.

Ironman World Championships i Kona, Hawaii den 14 oktober var en utmaning att kvala in till och ett äventyr att delta i för de över 40 svenskarna där i år (rekordmånga). Här delar en av dem med sig av sin berättelse; Thomas Emilsson, som gjorde sin första vm-final, och tävlade i M35-39.

"Till slut var dagen kommen som jag så länge sett fram emot och även fruktat.
Vi anlände till Kona 6 dagar innan, vilket är på gränsen för att hinna acklimatisera sig. Men efter några träningspass började det kännas bättre. Tyvärr lyckades jag inte sova så bra dagarna innan loppet. Men det är väl ungefär lika för alla så det är bar å åk.

Hela staden kokar verkligen av den superkommersiella Ironman-atmosfären, men med alla volontärer känns det ändå ganska jordnära. Allt är proffsigt och välorganiserat.

Efter att ha tittat till cykeln en sista gång var det dags för start. Simningen går rakt ut från land ca 2km för att sedan vända tillbaka.

Pang! Lyckades placera mig längst fram i mitten och vevade på ordentligt för att få någorlunda fritt vatten men det var hopplöst. Folk slet och rev i varandra och jag var inte särskilt ödmjuk heller.

Men vilket vatten. Ständigt fri sikt till botten och stora vågor. Fick en del rejäla kallsupar och kom in i växlingen på 56 min. Helt OK med tanke på vågor, strömmar, dyningar, trängsel och utan våtdräkt.

Efter att ha duschat av mig saltvattnet och kladdat på mig solskydd i växlingstältet var det dags för den fruktade cyklingen. Solen hade nu börjat bränna på ordentligt och vindarna rycker oregelbundet tag i en. Tyvärr var det väldigt trångt första delen upp till Hawi och efter ca 75 km hamnade jag inklämd vilket domaren tolkade som drafting. Järnspikar också!

Jaja bara leta upp närmaste straffbox och avtjäna 5 min ståendes innan jag fick fortsätta. Magen hade dessförinnan börjat krångla ordentligt. Allt som jag försökte få i mig kräktes jag upp med detsamma. Fick lite panik, behöver ju all energi och framförallt mineraler för att inte torka ut fullständigt.

Väl framme i Kona efter 180 km mådde jag riktigt dåligt och tog lång tid på mig i växlingen. Dränkte huvudet i en ishink, på med löparpjucken och fyllde kepsen med is.

Första delen av löpningen kändes ändå ok. Sprang inte så fort och hade egentligen inte bestämt mig för något givet tempo. Första 16km går längs Ali’i drive mitt inne i stan, som är fullproppad av lokala och hitresta supporters. Utklädda Elviskopior och alla möjliga sjuka spex. Helt otroligt vilken häftig känsla.

Vid backen upp mot motorvägen stod familj och vänner och heja med plakat och glada tillrop. Sen springs det vidare norrut på samma avstängda motorväg som vi cyklat på. Motorväg!! Fy vad knäckande, åka till andra sidan jordklotet för att springa på en motorväg. Blä! Varmt blev hett och på gränsen till outhärdligt.

Vid ~20km blev jag omsprungen av Daniel Adams Ray, som med sitt alltid glada smile smittade av lite glädje på mig. Strax efter sprang Petter Gisslén min klubbkamrat ikapp mig och då ryckte jag upp mig och hakade på. Vi passerade mållinjen tillsammans efter 10 timmar och 13 minuter och var såklart väldigt nöjda över dagen trots allt. Lyckades iaf springa sista halvan av maran snabbare än första.
Tider:
Sim 56
Cykel 5:13
Löp: 3:51
Tot: 10:13
Ironman på Kona är verkligen brutal från start till mål. Värmen gör det svårt att hålla uppe farten på löpningen särskilt när man som jag väger ~90kg. Men två dagar efter känns det jättebra i kroppen och jag har några dagar kvar med semester med familjen innan vi åker hem."