Här är Sue Paz Thunströms race report från XTERRA World Championship 2019, allt om hennes väg till en bronsmedalj i åldersklassen 30-34 år.
Veckan fram tills racet va inte riktig som jag planerat. Jag snora, hosta och ja tappa rösten men på tävlingsdagen kändes det faktiskt helt ok. Rösten va tillbaka hyfsat o jag hade inga känningar i halsen eller annat som kunde hindra en eller göra det till rent utav korkat att tävla. Peppad och fylld med energi rullade bilen mot tävlingsområdet. Regnet öser ner, ett regn som vi inte sett på hela veckan o ön definitivt behövt.
Mattias & jag – Peppade (övertaggade!) i bilen innan start!
Banan va snustorr när jag cyklade igenom den bara några dagar tidigare och ja i tisdags brann ett område på 5000 hektar bara på andra sidan vägen från hotellet där vi bodde. Vi fick utrymma vårt boende men va välkomna tillbaka redan samma kväll då brandmännen fått kontroll över elden när vinden mojnat. Väl framme på parkeringen slutar det regna tillfälligt, vi lastar ur bilen & går mot växlingsområdet. Under tystnad läggs skor, löpnummerlapp, glasögon & strumpor till rätta. Hjälmen hängs upp på cykeln & jag kontrollerar en sista gång att jag har en vettig växel i på cykeln.
Team Sweden – Sue Paz Thunström, Mattias Bylund & Theresia Viska
Efter allas lilla meditationsstund med sina saker möts ”The Swedish Team” upp igen för att gå o kolla på Elit starten. Det regnar igen men exakt när klockan slår 08:00 slutar regnet o solen kommer fram. Vågorna verkar dock inte bry sig om det som växer sig lite större för varje minut som går. Kl 09:09 är det ÄNTLIGEN dags för mig & Theresia att kasta oss i vågorna. Kanonskott och ett gäng kvinnor kastar sig i havet. Armar, ben, en spark på simglasögonen, en spark i magen...jag simmar ut ur klungan för att få lite lugn o hittar snart min egen rytm för att sen framme vid första bojen få samma härliga kroppskontakt igen..förstår verkligen inte varför folk ska ruffa så mycket men men så är det. Jag simmar vidare mot andra bojen, lugnare där innan man får vända upp mot stranden för en kort löpning innan det är dags för andra varvet på 750 m.
Simningen flyter på fint i bubbelvatten och efter 29 minuter är det dags att slita av sig mitt lånade swimskin..kissa lite i farten. (Otroligt kissnödig efter att ha svept nästan en hel maurten flaska precis innan start.) Känner mig nöjd med en stabil simning, lägger den bakom mig o ser framåt mot min favorit gren. Cykling!
Jag drar på mig mina MTB skor, hjälm, glasögon och hoppar på cykeln för att cykla upp upp och lite mer upp. Innan oss damer har ALLA herrarna startar vilket betyder att de som inte är lika snabba och jag inte lyckats simma om behöver jag nu cykla om. Jag plockar en del på väg upp men blir även omkörd av en tjej i min egen AG 30-34. Fan! Min styrka är på cykeln så att bli omcyklad är inte enligt plan. Bestämmer mig för att inte trycka på mer utan släpper henne o tänker att jag kommer ikapp senare bara jag håller koll på min kropp och inte går mer på rött än vad jag redan gör i backen upp, blodapelsinrött fick räcka där.
Mycket uppåt...
Knappt 10 minuter senare är jag ikapp henne och kan se att hon inte alls gillar det o blir stressad vid alla kurvor. Jag tar mig förbi o försvinner snabbt ut hennes synfält utför.
Cyklingen är två varv på en 15 km bana och strax innan jag ska in på varvningen kommer dock en annan kvinna i min åldersklass flygande förbi mig. Jag håller hennes hjul men bestämmer mig för samma taktik i backen på andra varvet, tyvärr kommer det visa sig att jag inte hinner ikapp henne och en annan tjej som jag aldrig det under racet som simmat otroligt starkt.
Jag gör ett bra andra varv på cyklingen. Kanske fegar lite mot slutet men jag behöver lite kraft kvar i benen till löpningen.
Växlar okej men när jag står framåtböjd som en fällkniv känner jag en smygande kramp i baksidan av låret. Jag sätter mig på huk fort för att stretcha ut lite samtidigt som jag drar åt skorna. Cyklingen har bjudit på bastu liknande förhållanden med små regnskurar och en envis sol har det känts till och från som att man cyklat i en ångbastu.
Löpskorna är på... ja nästan iallafall. Jag stannar till i första backen & drar åt. Inser att det här med löpning 5 km uppför är en fruktansvärt plågsam sak, jag blandar jogg, hasjogg med en powerwalk kombinerad med maxpuls och portugisiska. Jag har precis fått sällskap av en pratglad herre i H50 klassen från Brasilien. Han pratar vidare jag hasjoggar ifrån ständigt rädd för att bli ikapp sprungen. Kollar på klockan 3,7 km herre du där uppe är jag aldrig uppe?! Ja en halvtimme har gått och jag är fortfarande inte uppe.
Men plötsligt är en där, uppe på toppen o det är rullande nerför nu. Jag har fruktansvärt ont i benen som inte vill samarbeta, har astma-andats sen starten av löpningen och bestämmer mig nu för att det är dags att visa vad jag är bra på, springa utför tekniskt. Benen smärtar men plötsligt visar klockan 4:20 fart istället för 11:00(!). Jag piskar på benen och kilometrarna rullar på. En sista brutal backe stoppar dock farten och jag får börja powerwalka igen upp för den sista backen. ...och plötsligt hör jag att någon är bakom mig. Nere vid foten av backen kommer hon joggandes samma kvinna som jag cyklat om för någon timme sen är där bara några sekunder bakom mig. Jag kollar upp för backen och bestämmer mig för att fortsätta gå för att sen ge ALLT jag har utför och in i mål. Det är ca 2 km kvar och hon är inte mer än 20-30 sekunder bakom mig. Hon joggar, jag går.
Väl uppe blir jag plötsligt omsprungen av Carol Rasmussen från Danmark D50 (som jag inte sett komma) och jag inser att jag måste se till att hålla hennes rygg hela vägen in i mål. Jag ser att tjejen i min klass närmat sig och jag trycker på ytterligare. Jag tänker inte ge upp min bronspeng så här nära mål. Det är otroligt hett nu då den här delen av löpningen ligger vindskyddat rak i solen. Jag o Carol håller jämt och är snart nere från berget hoppar över den uttorkade floden innan stranden och klättrar upp på stranden. Här springer vi i sanden och vågorna slår över mina skor och gör dem sinnessjuk tunga (de är inte swimrun vänliga kan jag konstatera). Jag trycker på mitt absoluta sista, vågar inte vända mig om men antar att hon är nära. Upp för backen och in över mållinjen, pheu!
Precis inne och chippande efter luft…
Några sekunder senare ligger jag på marken o sliter av mig överdelen på min tävlingsdräkt då jag som väntat dragit på mig en astmaattack när jag nådde min maxpuls.
Ja. Coach Johan Andersson (Race & Shine) säger att han är imponerad över min vinnarskalle och i det här avseendet är jag beredd att hålla med. Några minuter senare kan jag kravla mig vidare längs målgången och får min inhalator levererad av Mattias Bylund (som gjort ett stabilt race & starkt) och jag kan börja andas okej på nytt.
Några saker att ta med hem:
- Löpträna mer är en bra sak för att få en mindre smärtsam löpning.
- En ny typ av astmamedicin behövs då den här inte funkar för mig längre.
- Äta bättre sista veckan (& ja alltid) innan avresa för att inte bli sjuk (slarvande.. och det straffar sig DIREKT speciellt när man är nertränad och ska spendera tid på flyg!).
Prisutdelningen AG 30-34
Summa summarum, sjukt stolt över min bronsmedalj. Ja jag har en silvermedalj hemma från 2016 men det året bjöd inte på lika hårt motstånd så jag är extra stolt över den här. Pratade kort med tjejen som fick bronset 2018 och hon kom 6:a i år.
Tack för alla fina meddelanden, gratulationer, support o stöd längst hela resan!
Ett extra tack till Cykloteket, Powerwoman & IT-Huset & Terrible Tuesday Triathlon.
Nu är det dags att åka hem, jobba, vila och äta chips!
Kommentera
Kommentarer måste godkännas innan de syns.
