Viska är en fakking rebellrockstar!

Viska är en fakking rebellrockstar!

2019 Oktober 04

"När jag kvalade till VM-finalen (på roll down) i XTERRA Portugal 2019."

INGÅR I SERIEN AV MÖTEN MED VM-FINALISTER SOM TÄVLAR PÅ HAWAII UNDER OKTOBER

När jag körde mitt första XTERRA terrängtriathlon i Danmark 2018 var det som när den ensamma mammuten i Ice Age äntligen fann sin hjord. Det var ett lyckorus att träffa hundratals likasinnade på en jättestor lekplats för vuxna. Jag kan beskriva det som en intensiv förälskelse, att inte bara få simma genom hav, utan dessutom ta mig fram längs smala stigar med överraskningsmoment som det bästa tänkbara tivolit. Det blir både pirrigt och läskigt, men framförallt sinnessjukt kul, skriver här Theresia Viska, en av svenskarna som tävlar i XTERRA World Championship på Maui den 27 oktober.

Fyra år tidigare hade jag anmält mig till mitt första triathlon. Jag hade träffat en tjej på gymet som bar en Stockholm Triathlon t-shirt. Hon berättade om den olympiska distansen. Eftersom jag jobbpendlade på en damtralla tänkte jag att jag lätt kan hoja fyra mil på en räser, och springa en mil gör man för fan på fyllan. Förvisso kunde jag inte simma frisim, men någon jäkla utmaning måste det ju ändå vara! Så jag tog ett par crawlkurser, och anmälde mig till Stockholm triathlon samma år.

Dålig träning

Variationen i triathlon älskar jag. Men jag avskyr asfalt. Det är så urbota tråkigt att nöta. Dessutom gör min kropp ont av att kuta på hårt underlag. Min triathlonkarriär blev kort, och jag fokade på terrängmarathon istället. Men efter för mycket dålig träning gav min fot upp, och jag blev stillasittande i flera månader. Jag blev så jävla deprimerad. Även fast jag hade simningen så blev jag ett mentalt vrak.

Förälskelse i skogen

På vintern 2017 chattade jag med en barndomskompis som kör multisport, och han sådde idén att jag skulle prova att cykla i skogen, istället för att springa i skogen. Jag testade. Det var superläskigt och superkul. Äh men alltså, jag blev helt såld. Fy fan vad kul det var!

Under 2018 har jag cyklat mycket i skogen med Friluftsfrämjandet, She Rides, Fredrikshof CK och Mountainbikeskolan. Med dom har jag sakta men säkert lärt mig teknik och fått självförtroende i utmanande terräng. Jag är i grund och botten en rädd, hispig kärring, men även såna kan träna och tävla mountainbike, jag lovar.

Och löpningen då? Efter ett års rehab kan jag nu springa på min fot igen. Men jag håller mig till kortare distanser än förut.

Kass självbild

Jag var inte tjejen som satt längst fram i klassrummet. Inte heller har jag lagt ner min själ på att göra karriär. Än mindre har jag drömt om att åka till VM i Hawaii.

Första gången jag blev placerad i den bättre fjärdedelen på ett terränglöp tog det mig en timme att smälta. Först tänkte jag nämligen att alla andra sprang långsamt med flit. Som du förstår har jag aldrig sett mig själv som en sån som skulle kvalificera till ett VM.

Träning inför branta backar på Maui (Sollentuna skidbacke).

Roligt att tävla

Tävling för mig är ett sätt att stämma av formen. Dessutom älskar jag tidiga morgnar, leriga parkeringsplatser och blaskigt kaffe som serveras av föreningslivets alla mammor och pappor. Jag älskar att förbättras och att mäta mig mot mig själv. Sen är det så klart roligare att komma högt upp i resultatlistan. Men som nu, när jag är ny på mountainbike, får jag nöja mig med att komma sist och överhuvud taget komma i mål.

Jag väljer tävlingar efter rolighetsnivå. Jag vill att det ska vara en vacker bana och skoj terräng. Jag har aldrig kört samma bana mer än två gånger. Även fast det finns sagolika lopp jag gärna skulle köra fler gånger så gnager ändå tanken: tänk om jag då missar något annat lopp på en mycket coolare plats?

De riktiga hjältarna

Jag ser Maui som ett äventyr och en bonus i mitt liv. Så klart sliter jag som en galärslav för att prestera mitt absolut bästa. Men det här är en vinst i ett lotteri jag inte ens hade räknat mig själv som delaktig i. Jag åker till Maui för att få en fet upplevelse, både som turist och tävlande.

Jag skiter ärligt talat i vem som vinner på Maui. Vad kan vara mer förutsägbart än när något heltidsproffs med noll procents fett och Gunde Svan-lungor tar placeringar. Jag är mer intresserad av hur många gubbmagar och kontorsråttor som står på startlinjen. De är de riktiga hjältarna.

Vilka är det som tävlar?

Jag fick frågan om det var lätt att kvalificera till XTERRA terrängtriathlon VM på Maui. Det korta svaret är: Ja. Som dam kan det räcka med att komma i mål. I vissa åldersgrupper är det ett par eller inga damer alls. Herrarna har däremot högre konkurrens. Vilket leder till det långa svaret.

Jag gjorde en enkätundersökning bland svenska damer om varför de inte tävlade (i mountainbike). Svaren är lika spridda som personligheterna, men i runda slängar handlar det om liknande ojämlikhetsgrundande orsaker som i övriga livet.

  • Man vill överkompensera med erfarenhet och information innan man vågar starta
  • Man har familj och vardagsåtagande som man prioriterar högre än tävlingar
  • Det kostar tid och pengar man anser vara för mycket
  • Och framförallt är man rädd för att bli nermejad av buffliga män

Exakt som i övriga livet, helt enkelt.

Frågan är alltså djupare än vad idrotten sträcker sig till. Det handlar om vilket utrymme kvinnor får/tar till sin egen hobby.

I Sverige har väl ändå jämställdheten kommit ”långt” med cirka 20 procent damer på startlinjen till Ironman Kalmar. Det var däremot lättare att se skillnaden i XTERRA Portugal. Trots alla vänliga män och en bussig tävlingsarrangör bestod startlinjen endast av 9 procent damer. Runt Medelhavet fattar väl vilken medelålders know-it-all var alla 42 åriga mammor är. De är i hemmet!

Ojämställda människor skulle aldrig ge en kvinna alla träningstimmar, dagar, veckor, månader och år som det tar att förbereda sig.

Det är till och med få svenska mammor som drar med sig familjen till Shittown Nowhere för att hon ska tävla på episka banor. 🙋🏼‍♀️ Det är jävligt dominant att göra så och det kräver en stöttande familj. Få svenska kvinnor skriver nog under på att de kan ta det utrymmet.

Fakking rebellrockstars

Min slutsats är att de kvinnor som ens ställer sig på startlinjen till triathlon är fakking rebellrockstars som förtjänar egna kapitel i historieböckerna. Deras familjer, vänner, kollegor och grannar ska hedersomnämnas som nytänkande stöttepelare till den moderna världen. För det riktigt svåra är fan inte att tävla. Det svåra är att vardagsträna.

Simning där världen vänds uppochner och man förstår vad all simträning går ut på. Foto: Love Ljungström, Apollo sports.

Tränar olika beroende mensen

Jag tog hjälp av coach Stina Jönsson för ett år sedan. Anledningen var INTE för att förbättra mina triathlontider. Istället ville jag ha hjälp att hålla mig skadefri och kunna fortsätta motionera hemma i skogen tills jag blir gammal.

Stina periodiserar min träning beroende på när jag har mens. Från första mensdagen fram till ägglossning, då det är lättare att bygga muskler, så pangar jag på med styrketräning och tuffare pass. Mellan ägglossning fram till mens, då skaderisken är högre, så kör jag lättare styrketräning och fler lugna långpass. Faktum är att även fast jag skurit ner på antalen pass varje vecka så utvecklas jag ändå sakta men säkert, tack vare triathlonspecifik styrketräning.

Eftersom jag har lindrig ADHD och lätt skenar iväg när det blir för kul med träningen så hjälper Stina mig att balansera vila och träning. Jag har övertränat mig för många gånger för att det ska vara rimligt. Nu mer är antalet timmar och intensitet anpassat efter min ålder, livsstil och lust. Peppar, peppar är jag skadefri nu.

Effektiv kvalitetsträning

Det som jag är noggrann med är att aktivera kroppen innan varje konditionspass. Jag kör hellre 15 min lätt styrka och rörlighet innan passet, än att slösa 30 minuter med att väcka kroppen på spåret eller i bassängen. Har jag dessutom aktiverat rätt muskler så har jag lättare att hitta dom när jag är aktiv. Annars vet jag av erfarenhet att jag kan spendera timmar utan att aldrig ens få igång rätt muskelgrupper, och träningen blir i slutändan skadlig.

Förutom VM då rå

Jag chattade med en snubbe som jobbar för XTERRA och bad om stalltips inför Maui. Han var jävligt ärlig och sa att Maui som tävlingsarrangemang inte är episk. Vill man ha bra tävling så ska man dra till Frankrike eller Tyskland. Och är man ute efter enastående natur och kultur ska man dra till Tahiti eller Taiwan. Men så klart. När man får chansen att dra till VM ska man ta den, och göra sitt bästa.

Om jag hade alla pengar i världen skulle jag köra XTERRA i Nederländerna, Tjeckien, Malta och Danmark nästa år. Men annars är jag lika nöjd med att köra tävlingar som Långloppscupen och Tjurruset på hemmaplan.

Inte många kvinnor drar med sig man och barn på tävlingar, men här gör jag det. Engadin swimrun 2015.

Om mig
  • 42 år
  • Gift med Stefan och har sonen Noa
  • Född i Boden och uppvuxen i Stockholm
  • Är i grunden en ridskoleryttare, men har en paus från ridningen just nu
  • Jobbar heltid som kommunikatör på Akademikerförbundet SSR
  • Styrketränar triathlonspecifikt två gånger i veckan
  • Med i Race & Shine Triathlon Academy


Kommentera

Kommentarer måste godkännas innan de syns.