Här är Theresia Viskas rejsrapport efter VM i terrängtriathlon på Maui igår, alltså Xterra World Championship 2019: "Jag har svårt att börja skriva en racereport eftersom jag inte vet var jag ska börja. Så klart kan jag skriva tekniska detaljer om banan med tider och sånt, men det är så ointressant för mig som tävlar för guldkanten i tillvaron. För mig börjar nog racereporten för fyra månader sedan."
Crowdfunding
Anmälningsavgiften med resan och boende skulle landa på cirka 32 000 kronor, och jag hade inte riktigt klurat ut hur jag skulle lösa det. Stefan och jag jobbar heltid och tjänar lite över medel, men vi har inga besparingar. Tidigare karriärer som gått i stöpet har snarare satt oss i skuld. Ingen biggie, men inte fan kan vi hosta upp någon resa till Hawaii utan att spara ett bra tag innan.
Pappa Sten sa att han hade en vän som ville bidra ekonomiskt, och han sa åt mig att starta en crowdfund så att hon kunde föra över pengarna till mig. Motvilligt startade jag en på Facebook och 24 timmar senare hade 109 underbara människor donerat 27 000 kronor. Jag grät av glädje och ert stöd har följt med mig under hela resan. När jag har tänkt på er så har ni gjort den slitiga träningen tusen gånger lättare. Jag är så enormt tacksam.
Träningen
Jag pratade med coach Stina om att satsa ordentligt inför tävlingen, och jag förankrade med Stefan om vad som skulle krävas. För fyra månader sedan började jag bygga upp träningen successivt. När den peakade under ett par veckor körde jag så hårt att jag grät efter var och vartannat pass. Men jag har tänkt på Maui, alla er som har stöttat mig, Stina och Stefan har stöttat, och jag har fått bra träningssällskap på de tuffaste passen.
Jag har även planerat mitt matintag och avstått från mat och dryck som är direkt nedbrytande för kroppen. Och så har jag haft tidernas hypokondri och bacillskräck.
Förberedelsen har varit en upplevelse i sig.
Människorna
På parkeringsplatsen sa den unga vakten att jag skulle göra tävlingen värd den långa resan. Make it worth it.
Ett par dagar tidigare träffade vi en svenskättling som var på honeymoon, och hon stod nu på stranden och gav mig en high five när jag sprang upp ur vattnet. Go Sweden!
Rapporten skulle kunna handla om alla underbara amerikanare som har varit det absolut i särklass bästa publikstödet i världen. Och Stefan som sprang minst lika långt för att peppa både mig, Sue och Mattias.
Jo jo, jag ska nog skriva en mer detaljerad rapport från loppet.
Simmet 1500 meter
Havet gav inga feta vågor, men det var en hyggligt stark ström som satte av mig på lite fel kurs. Och det var stökigt och lite bråkigt i vattnet. Jag kämpade hårt i vattnet och var helt slut när jag sprang upp till cykeln.
Cykeln 32 km
Marken var snustorr fram till natten då det ösregnade. Det blev stenhård röd jord med två centimeter snorloska som gjorde att folk drattade på ändan till höger och vänster. I medelålder-sektionen tog vi det lugnt. Vi kämpade på de tusen höjdmetrarna uppför (vilket var ett levande helvete) och rullade ner i harmoni. Det var nice. Cyklingen var inte tekniskt svår. Det var en och annan brant backe nedför, tvära kurvor och partier med rötter som vi har i svenska skogar, med små, små drop. Men ingen skräck eller trauma.
Löpningen 10 km
Precis som cykelbanan så var första halvan tjong kalsong rätt upp i luften, och andra halvan var nedför. Det var väldigt kul!
Underlaget hade torkat upp och det gick bra att springa, om man orkade. Jag gick uppförs och sprang så fort jag kunde nedför på fin jordstig med nästan obefintliga rötter. Det var kul löpning.
Glad svensktrio efter målgång: Sue, Mattias och Theresia.
Jag vill återkomma till människorna igen. De var så jävla underbara.
”I love your smile. It makes you strong.”
Va, vem säger så? Vilken underbar människa gräver för att säga så till en människa den inte känner?
”Come on, beat that hill.” Säger en underbar unge i 12-årsåldern. Jag vill stanna och krama hans mamma för att hon uppfostrat honom så bra.
”Hey, good job” slängdes ut lika självklart som ”ställ dig i kön” sägs i Sverige.
”Whenever youre comfortable I would like to pass on your left side” säger endast, och jag säger endast, av medelålders amerikanska cyklister. Jag älskar er.
Nu då
Jag ska hänga upp medaljen på väggen och ta en paus från hård träning minst en månad. Jag är så jävla trött på mig själv och den självupptagenhet detta lopp har krävt. Det här var coolt som satan, men endast once in a lifetime för mig. (Iallafall just nu 😉)
Tack för allt stöd. Det har betytt otroligt mycket.
Kommentera
Kommentarer måste godkännas innan de syns.
