Walk like an Egyptian
Det är paus i en lång dags förhandlingar med en grupp internationella investerare. Vi är fortfarande i en fas där båda sidor försöker få en känsla för vem motparten är och hur man ska bygga upp ett förtroende i relationen. Amr, en egyptisk ingenjör i 40-årsåldern, och jag sitter och småpratar i väntan på att våra kollegor skall komma tillbaka. Samtalet har just glidit in på idrottande och jag har berättat att jag brukar instruera löpare på olika nivåer i löpteknik. Amr sitter med armarna i kors och verkar inte helt övertygad om nyttan av mitt extraknäck: “Show me!"
Denna uppmaning är naturligtvis oemotståndligt för en löptekniknörd, så jag gör en kort demonstration av hur en felaktig löpteknik kan trötta ut musklerna och leda fram till skador. Amr tittar skeptiskt på förevisningen och säger: “Ok, but how could you do anything about that?”. Vi har känt varandra i ett par timmar, vi kommer från helt olika kulturer, det är en viktig förhandling för båda parter, så jag försöker ge honom ett kort svar: “You have to run by lifting, not setting down your feet”. Amr stirrar oförstående på mig och säger “But I have to put my foot down or I will fall!”. Jag inser att om man sagt A så får man fortsätta till B och ber honom ställa sig upp.
- Please contract your glutes.
- Contract, what? What contract?
Jag inser att vi nu riskerar att blanda ihop löpteknikvokabuläret med vår affärsförhandling och att det inte kommer att bli helt okomplicerat att förklara löpteknik för någon som vars engelska framförallt är inriktad på affärer och teknologi så jag säger: “Squeeze your bum!” Amr ser frågande på mig och tar tag med båda händerna och klämmer hårt om sina skinkor. Nytt försök: “Try to make your bum hard”. Amr tittar på mig med ett jagat ansiktsuttryck som om jag vore hans nya cellkamrat i ett amerikanskt fängelse.
- Now relax, push your bum back and try to make it hard again!
I mitt stilla sinne undrar jag exakt hur jag skall förklara för min kollega vad som föranlett att vår motpart har lämnat landet mitt under pågående förhandling, men just i det ögonblicket händer det: Amr utbrister “I cannot do it now! How strange!”.
Under de följande fem minuterna går vi igenom sambandet mellan höftposition och rekrytering av våra rumpmuskler, hur man måste positionera bäckenet för att få maximal utväxling av löpsteget och hur man ska använda armarna för att driva sig framåt. Ingenjören i Amr har vaknat och han greppar snabbt och exakt det jag förklarar och översätter det för sig själv i mekaniska termer.
När våra kollegor återvänder finner de vår gäst stående mot en vägg i samma position som en person som blir kroppsvisiterad av polisen, med mig stående bakom med handen inpressad i hans korsrygg. När Amr får syn på dem hojtar han glatt “This is amazing: I have been running the wrong way for 33 years! I have to try this on the treadmill tonight!”.
Resten av förhandlingarna förlöper i en positiv anda och nästa gång vi träffas har jag lovat att jag skall sticka ut och springa med min nye löpkompis.
Min kollega tittar dock fortfarande misstänksamt på mig.
