Löpbandseländet

Författaren springer utan löpband, stilstudie.

Team Snabbares löpteknikexpert Per Håkansson skriver här om sitt förhållande till löpband, om en modern myt och om att du lugnt kan sätta bandet på 0 % lutning om du inte vill köra lätt uppförsbacke - så länge du springer långsammare än 4.27 min/km.

Jag har alltid haft ett komplicerat förhållande till löpband. Under de år jag höll på med intensiv styrketräning betraktade jag bandet med misstänksamhet: att löpning minskade muskelmassan var en självklarhet bland oss som höll oss bland frivikterna, och löpbandet användes därför uteslutande till raskt promenerande - allt annat hotade bulken!

När jag sedan efter min första triathlontävling (där jag såg ut som en pitbullterrier omgiven av vinthundar) började inse nyttan av löpbandet kom nästa problem: det är i det närmaste outhärdligt tråkigt att springa utan att komma någonstans (det är det man har arbetsplatser till)!

Farter runt 12 km/h kändes rätt ok, men när man sedan skulle försöka sig på sprinter uppåt 20 km/h (dvs. strax under den fart världsmästaren i Marathon håller i två timmar) förvandlades löpbandet hastigt till någonting som mer påminde om en åkattraktion på Gröna Lund än ett träningsredskap, samtidigt som jag själv kände mig som prärievargen i Coyote & Roadrunner. Beep. Beep.

Det var inte förrän min gode vän Rubin påpekade att det fanns ytterligare ett reglage att leka med förutom fartkontrollen - lutningen - som jag började förstå tjusningen med löpbandet. Genom att systematiskt gå igenom olika kombinationer av hastighet och lutning förvandlades mina löppass till backträningssessioner och jag lyckades trötta ut mig utan att accelerera bandet till Charlie Chaplin-hastigheter.

Något som stört mig som löptekniknörd är dock frågan om löpningen på bandet verkligen går att jämföra med utomhuslöpningen. Häromdagen kom jag slutligen över en artikel där man refererar Casey Kerrigans blogg där författaren rätar ut en del frågetecken i ämnet. Artikeln inleds med frågan: “När du springer på ett löpband: hur kan du ställa in det för att det skall motsvara utomhuslöpning?”.

De flesta, inklusive jag själv, skulle nog svara: “sätt lutningen på 1 %”.

Kerrigan, som har en master från Harvard Medical School i fysisk rehabilitering och som har ägnat många år åt att forska kring löpning och gång utifrån ett biomekaniskt perspektiv, konstaterar att denna 1 %-regel i det närmaste är att jämföra med en modern myt och att den bygger på en överförenkling av resultaten från en studie genomförd av den mycket respekterade brittiske träningsfysiologen Andrew Jones.

Jones, som arbetade med Paula Radcliffe under hennes karriär, testade ett antal rutinerade löpare när de sprang på ett löpband med olika lutningar. Studien kom fram till att det vid tempon snabbare än 4.27 min/km behövs en lutning på cirka 1 % för att skapa samma arbetsbelastning som då löparen “flyttar luften” framför sig vid utomhuslöpning (på ett löpband slipper man ju denna kostnad). Vid lägre hastigheter var denna skillnad dock försumbar.

Slutsats: springer du långsammare än 4.27 min/km kan du lugnt sätta bandet på 0 % om du inte vill köra lätt uppförsbacke.

Kerrigans egen forskning visar, i motsats till vad många tror, också att biomekaniken hos en löpare är densamma på ett löpband som då man springer utomhus, varför det inte finns någon som helst anledning att inte träna på löpbandet av den anledningen.

Jo, förresten, det finns ett viktigt skäl till att det är bättre att springa utomhus: man slipper ha en lufsande Schwarzenegger-wannabe på bandet bredvid!




Pål Török
Pål Török

Författare



Kommentera

Kommentarer måste godkännas innan de syns.