Lie Strong… Nä, vi kör med träningsglädje!

Det fantastiska initiativet mot testikelcancer, Livestrong, blir nu i folkmun döpt Lie Strong efter sin initiativtagare Lance Armstrong. Det är ju synd, men begripligt.

Vi på Team Snabbare vill bjuda in till lite träningsglädje som svar på de sorgliga vibrationer som de senaste dagarnas cykelsnack lett till. Mer om det strax.

Att se Lance Armstrong bli intervjuad av Oprah igår morse och så imorse igen (del 2) var omtumlande och sorgligt. Att se hans blick, att höra hans skruvade svar över varför han attackerade dem som sa sanningen, varför han stämde dem... Det är något som kommer att analyseras i åratal.
Lance ger många av mänsklighetens, berömmelsesträvans och "vinn-till-varje-pris-tävlingsinstinktens" avarter ett obarmhärtigt djuriskt ansikte. När han känner sig hotad gör han vad som helst för att försvara sig, inklusive att attackera oskyldiga. Och han förväntar sig att få bestämma allt själv och alltid få sin vilja igenom.
Det är en djupt osympatisk person som gått helt vilse i myten om sig själv, men också en människa som personifierar baksidan av hjältedyrkan och prestationsdyrkan. En av de bästa socialantropologiska insatser som gjorts på senare år. Tack Oprah.
På kvällen såg jag Quentin Tarantinos senaste film Django Unchained. Den är, som det mesta Tarantino gjort, både extremt underhållande och extremt välgjord. En splattermatinéfilm, typ. En egen genre med egna regler.
Filmen handlar bland annat om hämnd. Hur Django ger igen med bly mot sina plågoandar, motståndare och ja… såna som bara råkar stå i vägen också.
Egentligen inte så olikt Lance. Bara det att Django getts rollen som cool hjälte och Lance nu bytt från att spela rollen som en av tidernas största idrottsmän till att istället bli en av tidernas största lögnare. Båda är hjältar som ser ut som de gör delvis för att de speglar sidor av oss själva. Den goda sidan vi hyllar och den onda sidan vi hatar, gömmer hos oss själva och rackar ner på hos andra.
Idag är det lördag, minus nitton i Stockholm och jag har sett del två av intervjun. Den när vi förväntas gå från ilska till förståelse och kanske rent av förlåtelse. Jag köper det ena lite, men inte det andra.
Det spelar ingen roll hur många gånger man säger förlåt. Det som är gjort är gjort. Dem han svek, de är svikna. Dem han ljög för, dem han attackerade, stämde och skadade för att de sa sanningen. Det går inte att förlåta. Det är inte ok. Men det går att förstå. Och man kan förlåta personen, utan att förlåta handlandet.
Lances öde är hjältens, den som finns i sagorna. Och skurkens, den som finns i kvällstidningarna. I en och samma person. Yin och Yang. Precis som i oss alla. Bara med lite större förstoringsglas på.
Lance säger när han ser sig själv i ett filmklipp från 2005, när han ljuger så det dånar om det: ”I don’t like that guy”. Det har vi nog alla tyckt om oss själva också någon gång. Och om honom nu. Kanske inte av samma orsak, men ändå.
Under intervjun med Oprah skrattar Lance nervöst gång på gång, något jag först misstar för översitteri eller nonchalans. Men det är bara kamouflage. Killen är rädd och osäker. Ute på okänt vatten. Djupt vatten.
Kommer sanningen att göra honom fri? Kanske. I alla fall mindre fångad i den lögn han levt större delen av sitt vuxna liv. En lögn som massmedia och sponsorer eldade på och tjänade pengar på. Hjältelögnen. Som så många av oss köpte, ville köpa. Nu sitter kejsaren naken, en liten rädd, elak, småaktig narcissist som gått över lik för att bli beundrad.
Enda gången han verkade känslomässigt närvarande på riktigt under intervjun är när hans barn kommer på tal. För då handlar det om något viktigare än att bli beundrad, då handlar det om att bli accepterad för den man är, i bästa fall älskad. Det slår att bli beundrad 7 gånger av 7.
Lance berättar om äldste sonen Luke, som försvarade sin pappa inför vad hans kompisar sa om honom. Luke som sa att hans pappa inte ljuger. När han berättade om den episoden, så skrattade Lance inte nervöst och överlägset längre. Då kunde han faktiskt inte hålla ansiktsmusklerna och tårkanalerna riktigt i schack längre. Det var skönt att se.
Han berättade att han sagt att Luke inte skulle försvara sin pappa inför sina kompisar mer, för det de sagt var sant. Och Luke hade svarat ”I love you. You’re my dad. This won’t change that.”.
Det kan jag relatera till. Att falla igenom och inte vara den starka ”duktiga” person man vill eller vant sig vid eller lärts upp till att vara, men bli älskad av sina närmaste ändå. Det är en otroligt befriande känsla, som gör en ödmjuk och tacksam. I alla fall fick det den effekten på mig, när jag inte klarade något själv. Inte ens att gå på toaletten. Men hade mina närmaste med mig och dög ändå.
Att ligga där i sjukhussängen med nackkrage och osäker prognos, översköljd av kärlek och bara duga. Det är den bästa upplevelsen jag haft i mitt liv, på sätt och vis, fast den var nära döden. Eller kanske just därför.

Varför inte foka (som det heter nuförtiden) på träningsglädje istället? Här kommer en inbjudan om att glömma doping och Lance, och istället tänka på hur kul det är att träna, svettas, kämpa och växa ihop med andra.
Vi anlägger moteld mot gränslöst hävdelsebegär. Vi gillar att kämpa – mot oss själva, mot banan, mot värdiga motståndare och medtävlare. Men inte att gå över lik. Och inte att fuska.
Vi gillar utmaningar. Vi gillar när man blir sitt bästa jag. När man lever på existensmaximum, svettas och skrattar ihop med andra likasinnade, andra som kan bli vänner för livet. Vi vill vinna över oss själv och våra ursäkter, våra lata sidor, våra onödiga begränsningar som förminskar våra liv.
Målet kanske är att komma igång fysiskt och mentalt. Eller att nå en ny nivå på vad man klarar, att visa sig själv att man kan. Eller att komma till läget där man inser att ALLT är möjligt och att livet leker. Och att man leker bäst med andra, inte själv.

[custom_frame_right][/custom_frame_right]
Vi kallar det träningsläger, eller triathlonfestival. Det är det bästa vi vet.
Och samtidigt, för att erkänna som det är; vi är mycket bättre på att ge av oss själva och få andra att växa och trivas och lära sig nya saker, än att hantera nya resebyråsystem.
Så nu upptäckte vi just att TriMallorca, som Sveriges populäraste triathlonresa heter, inte alls är fullbokat, som vi trodde.

Det var bara för få hotellrum inlagda i systemet som bokningsbara.

Det finns visst några platser kvar, på nästan alla avgångar.

Så nu går det att boka igen, både på den resan (andra halvan av april och första halvan av maj), och den över påsk till Andalusien.

[custom_frame_right][/custom_frame_right]
Och för att manifestera känslan redan nu, bjussar vi dessutom på den fantastiskt sköna och snygga TriMallorcacykeltröjan – och dito cykelbyxor - i superkvalitet för under halva priset. Finns för stora och små.

Vi vill inte att man ska förknippa cykelkläder med dopade Tour de Francevinnare, utan med positiva saker. Som att man mår som bäst när man har dem på sig.

Som Finn brukar säga: Nu åker vi!

/Pål Török




admin
admin

Författare



1 Svar

Team Snabbare
Team Snabbare

2013 Januari 20

Kommentar till frågor per mail: Kul med responsen (och vi ska kolla på varför det inte gick att kommentera på sajten).
Resorna bokas på www.booking.triworld.se och cykelkläderna beställer man från http://www.shop.keepgoing.se/sv/

Kommentera

Kommentarer måste godkännas innan de syns.