Till Kona via Sangria & bastucykling

INGÅR I SERIEN AV MÖTEN MED VM-FINALISTER SOM TÄVLAR PÅ HAWAII UNDER OKTOBER

Mirella Carlsson gör sin "andra start i detta once-in-a-lifetime-lopp" som är VM-finalen i Ironman. Hon har laddat med Sangria och bastucykling, och skriver här att även om saker känns svåra och vägen krokig så är ingenting omöjligt.

Aloha! Sitter här på kailua Pier bland palmer och sköldpaddor och tittar på alla galet vältränade triahleter i swimskins. Inte undra på att man börjar tvivla på sin egen förmåga och om man verkligen har tränat tillräckligt mycket sedan sist.

Förra året när jag var här i Kona för att tävla sa jag till mina barn att det är en ”One in a lifetime resa”, så njut av varenda dag. Då sa min 8-åriga kloka son med seriös barnröst att "det vet du inte". Jag funderade en stund och kom fram till att näe jag vet ju faktiskt inte. Så rätt han hade, delvis iallafall.

Tankarna om att försöka kvala till Ironman Worldchampionship på nytt föddes redan innan vi ens hann landa på Landvetter. Jag måste tillbaka, det här är tävlingarnas tävling på riktigt.

Men det var lättare sagt än gjort.

Först och främst gällde det att hitta en kvaltävling som låg bra i tiden. Det vill säga åtminstone några månader innan oktober. Och som dessutom var smidigt att ta sig till, inte för varm och där jag helst inte hade varit innan. (Det är ju ändå kul och kunna kombinera tävling och semester.) Jag valde mellan IM Tallinn och Vitoria - Gasteiz i Spanien. Lotten föll på det senare mest med tanke på tapas och Sangria.

Nu var det bara ett litet problemen kvar, nämligen att eftersom jag endast hade en Ironmantävling inplanerad denna säsong så var jag tvungen att komma etta eller tvåa i min AgeGroup i just denna tävling. Som tur är lyckades jag vinna min AgeGroup och hade platsen säkrad.

Hur lägger man då upp träningen i ett helt år? Jag har egentligen ingen aning, har varken tränare eller är sakkunnig inom ämnet. Det jag visste var vad jag behövde bli bättre på, och hur mycket tid jag kunde och ville offra för att nå mitt mål.

Dygnet har bara 24 timmar och med heltidsjobb, extrajobb och familj blir det hårda prioriteringar och minutiöst planerat tidsschema. Utan utrymme för oplanerade händelser. Om jag lyckas med min plan återstår att se om ett par dagar.

Det värsta här på Hawaii är solen, värmen och vinden. Effekten är skoningslös. Det verkar inte spela någon roll hur vältränad du är om du inte lyckas överlista och älska den.

Självklart hade jag önskat kunna förbereda mig längre i värme innan tävlingen med tanke på att det nästan skiljer 30 grader i temperatur mellan Sverige och Hawaii.

Men man får hitta de lösningar man kan hemmavid. T ex att cykla i bastun i flera veckors tid. Snacka om cellskräck och tristess.

Det bästa tipset eller åtminstone det som jag minns bäst har jag fått från Ulrika Eriksson, en swimrunner / triahlet i världsklass, som vid ett tillfälle när jag körde min första triahlontävling för några år sedan sa att ”om du tränar tillräckligt hårt så ...” vad hon sa mer ordagrant därefter minns jag inte men de orden har satt sina spår.

Jag hoppas att fler kan bli inspirerade för även om saker känns svåra och vägen krokig så är ingenting omöjligt.

Se även Team Snabbares blogg